Timglasets sand och tidens tand går långsamt i barndomsland

Jag sa till mig själv att jag inte skulle lägga mig i. Jag sa till mig själv att min medverkan i debatten enbart skulle röra upp känslor och sätta mig i kontakt med personer som jag överhuvudtaget inte vill ha med att göra; jag valde bort deras närvaro i mitt liv för mer än 13 år sedan och jag har ingen lust att släppa in dem igen. Men nu kan jag inte hålla tyst längre, det är dags för mig att vara lite modig.

Låt mig först förklara vad allt handlar om. Jag är med i en grupp på Facebook som heter Kyrkhult förr och nu. Eftersom jag kommer från Kyrkhult tycker jag att det är roligt att hålla lite koll på vad som händer och vilka som bor kvar och så vidare. I den här gruppen har det startats en diskussion om att det ska öppna ett asylboende i en före detta hotellbyggnad som ligger mellan Kyrkhult och Vilshult. Det som började med försiktiga undringar om vad detta kommer att innebära för kyrkhultsborna, urartade snabbt till en regelrätt smutskastning av dessa asylsökande. Främlingsfientliga/rasistiska åsikter, grova skämt och anklagelser om kriminalitet och stöld av jobb är bara en del av allt som skrivits. De röster som tappert talar för att man inte ska måla fan på väggen i förväg och påtalar hur snäv deras invandrarsyn är, de talar för döva öron. Allt detta har fått mig att minnas exakt varför jag lämnade Kyrkhult från första början och varför jag aldrig någonsin vill bo där igen; varför jag bara besöker Kyrkhult för att träffa min familj.

Någon kanske tycker att det är fegt av mig att ta diskussionen här i min blogg istället för direkt på Facebook och det kanske det är till en viss del. Men jag gör det av flera anledningar. Dels för att man kan bli ordentligt lynchad för vad som helst på Facebook och för att det inte direkt är en samlingsplats för nyanserade diskussioner. Dels är det för att jag kan uttrycka mig fritt på min blogg och säga det som jag verkligen vill säga utan begränsningar. Men mest är det faktiskt för att flertalet av de som skrivit de mest främlingsfientliga och trångsynta inläggen är personer som jag gick i skola med, vissa till och med i samma klass som jag, och dessa personer utsatte mig för ett psykiskt helvete under min högstadietid och närapå ödelade mitt självförtroende och egenvärde. Det tog lång tid för mig att bygga upp mitt självförtroende igen och bli den jag är idag.

Jag vill verkligen inte på något sätt hänga ut dessa personer men jag tänker heller inte sticka under stolen med hur illa de en gång gjorde mig. De anser förmodligen inte att de orsakade någon skada och lyckades också redan då komma med undanflykter och försökte lägga skulden på mig de gånger jag vågade säga ifrån till lärarna. I vilket fall hade jag hoppats att tidens tand skulle haft någon form av inflytande på dem. Jag hoppades verkligen att de efter 13 år skulle vara annorlunda eller åtminstone ha förändrats något. Av det jag har läst känns det inte så. Av det jag har läst är det fortfarande samma trångsynta människor som inte tål förändringar och människor som inte är som "oss andra".

På ett sätt tycker jag synd om dem, men mest av allt skäms jag. Jag skäms för att så många i Kyrkhult verkar tro att ett asylboende automatiskt innebär ökad kriminalitet och att de ska komma och ta våra jobb. De vill inte betala skattepengar för att människor som kommer hit från andra länder, många från krig- och konflikter, ska få hjälp. Det talas om att dessa asylsökande kommer att ta över samhället, bygga moskéer här och där och kör över kyrkhultsborna. Det är ett så absurt påstående att det är skrattretande. Kommunalrådet i Olofströms kommun (dit Kyrkhult tillhör) gav sig in i debatten och försökte presentera fakta, men det hjälpte föga, eftersom det inte verkar finnas någon tillit till hur kommunen sköts. Den allmänna åsikten är att skattebetalarnas pengar går till att betala för människor som inte gör något annat än kommer hit och ställer till problem. Samt att man inte får tycka som man vill utan att gemene man måste rätta in sig i ledet för politiskt korrekthet.

Jag är helt för yttrandefrihet och de här personerna har all rätt i världen att tycka att asylboendet kommer att medföra problem. Men har de överhuvudtaget stannat upp och funderat över grunden till dessa åsikter? Hur mycket av det de framför är byggt på fakta och hur mycket är byggt på fördomar? Att asylboendet inte är en permanent lösning utan en plats där de får bo i väntan på uppehållstillstånd, vilket långt ifrån alla får och att de flesta inte ens kommer att stanna i kommunen (som om det skulle vara så hemskt) verkar inte spela någon roll alls. För i grund och botten är det invandringen de stör sig på. Jag kan hålla med om att det finns problem i invandringspolitiken; där segregation, enligt min mening, är en av de större orsakerna till att det ofta uppstår problem för många invandrare. Ännu större anledning till att skapa fler asylboenden och ge nyanlända flyktingar ett större val av platser att bosätta sig på. Dessutom bidrar människor till segregeringen genom att uttrycka åsikter som till exempel i den här gruppen och alienera de asylsökande. Varför skulle de vilja bo på en plats där de inte är önskvärda? Bättre då att flytta till ett område med människor som är som dem, som de kan lita på och identifiera sig med.

Att dessa människor överhuvudtaget ska behöva känna så är ledsamt. Ska det vara så svårt att visa medmänsklighet? Jag kan förstå människors rädsla inför det som är okänt. Men ärligt talat, ska det år 2012 och 2013 vara så svårt att ta reda på fakta om det som är okänt för en? Vad skulle hända om man istället för att hata och baktala, sträckte ut en hand till dessa människor? Gav dem stöd och hjälp i tillvaron, visade att Kyrkhult är en bra plats att bo på, där människorna är vänliga och där de kan få det bra? Jag tror inte att alla människor som bor i Kyrkhult är främlingsfientliga och trångsynta, jag vet att det finns många bra människor där. Men jag vet också att många är oerhört trångsynta och jag vet att den mentaliteten i viss mån alltid har funnits där. Man får inte avvika från normen. Man måste uppföra sig likadant som alla andra och tycka och tänka likadant som alla andra, annars är man inte värd någonting. Min familj var inte som alla andra och för det fick vi utstå mycket ryktesspridning där i princip ingenting var sant och ingen brydde sig om att ta reda på fakta.

Jag vill verkligen tro att människorna i Kyrkhult är bättre än så, jag vill verkligen tro att det logiska och sunda tänkandet visar sig i framkant och att människor värderas efter hur de är, inte efter hur de borde vara. Inte så mycket för min skull, som för mina syskonbarn. Jag vill att de ska ha en bra framtid och att de ska få växa upp i en värld där det är okej att vara annorlunda och där förståelse och acceptans väger mer än normer och lagom. För egen del kommer det nog aldrig att kännas bra att bo där permanent igen, men för mina syskonbarn önskar jag att de får en bra uppväxt där. För deras skull hoppas jag att jag blir motbevisad av kyrkhultsborna och att deras barndom där blir bättre än min egen.

Elva år senare - lyckas han igen?

Jag tänker inte ens bry mig om att komma med ursäkter till varför jag inte skrivit på hur länge som helst, för det är ingen mening. Förvisso har det varit mycket annat som upptagit min tid på sistone, men summan av kardemumman är helt enkelt att jag nog är sådan här bara; inte bra på att uppdatera regelbundet. Jag var likadan när jag skrev dagbok förr, det kunde gå hur länge som helst mellan gångerna jag skrev. Jag är fullt medveten om att detta inte är ett bra drag för en bloggare och att de som nu eventuellt faktiskt läser det jag skriver kanske blir irriterade av min inkonsekvens. För det ber jag om ursäkt. Förhoppningsvis kan jag hitta orken att börja skriva mer regelbundet snart igen; det har bara varit en väldigt påfrestande månad och bloggen har som jag nämnde i det senaste inlägget inte varit prio ett. Jag har dessutom känt att jag inte haft någonting att säga och jag vill inte skriva bara för skrivandets skull, det är inte min stil. Jag vill att mina blogginlägg ska ha substans, vilket nog är en stor anledning till att det går så lång tid mellan mina inlägg ibland.

Idag har jag dock någonting att säga och det om ett ämne som jag hittills nogsamt undvikit här på bloggen, av rädsla för att prata om det för mycket. Jag har nämligen en tendens att prata alldeles för mycket om saker som jag är passionerad över och detta är inget undantag. Det jag pratar om är författaren J. R. R. Tolkien och hans verk. Någonstans här slutar nog min mamma att läsa; hon är innerligt trött på mitt tjat om Tolkien och förstår inte alls min fascination. Pappa däremot delar mitt intresse, kanske inte med samma intensitet dock. Hur som helst, anledningen till att jag tar upp Tolkien just idag beror på att filmen baserad på boken Bilbo har premiär idag. Eller rättare sagt, del ett av tre har premiär idag. Just det har jag en hel del åsikter om, men låt oss nu inte gå händelserna i förväg. Låt oss först gå elva år tillbaka i tiden.

I december 2001 hade jag precis fyllt 17 år. Min födelsedagspresent till mig själv var att gå och se premiären av Sagan om Ringen, första delen i trilogin om Härskarringen. Regissören hette Peter Jackson, en för mig helt okänd nya zeeländare. Förväntningarna var skyhöga. Jag hade följt projektet med filmatiseringen av trilogin slaviskt och satt mig in i allt som kunde tänkas vara nödvändigt. Jag ville så gärna att det skulle vara bra, eftersom det verkligen kändes som att Jackson lagt ner sin själ och hjärta i att det här skulle bli så bra som möjligt och i att göra Tolkien rättvisa. För egen del känner jag att det blev just så. Även om de inte kan mäta sig med trilogin, så är det helt fantastiska filmer som på det stora hela gör verken rättvisa. Alla komponenter, från skådespelare och manus till kostymer och rekvisita, stämmer överens.

Den här gången är jag dessvärre inte lika övertygad. Det är samma regissör, samma manusförfattare, samma bolag som gör specialeffekter och dylikt och till viss del även samma skådespelare. Att till exempel Ian McKellen inte skulle reprisera sin roll som Gandalf hade ju varit nästintill absurt. Men ändå tvivlar jag. Det känns inte så där rätt den här gången. Till att börja med har projektet stött på en mängd svårigheter och till och med Peter Jackson tvivlade på att det skulle gå att ro i hamn. För det andra är jag inte säker på att Jackson haft samma möjlighet att kunna driva igenom sin vision den här gången. Förra gången, med ringen-trilogin, var han en hyfsat okänd regissör med mestadels udda filmer i bagaget. Han hade egentligen inget att förlora och han fick helt fria tyglar. Kanske för att ingen innerst inne trodde att det skulle bli så bra och att det skulle bli så stort. Nuförtiden är Peter Jackson en toppregissör med stora filmer på meritlistan, som till exempel re-maken av King Kong. Jag misstänker även att kraven på att han ska lyckas och att filmprojektet måste dra in stora pengar ligger tyngre på honom den här gången. Det måste vara så. Hur försvarar han annars att han delat in filmen i tre delar?

Ja, men ringen-trilogin var ju också i tre delar, invänder kanske någon nu. Jo, visst, det är väl ganska logiskt att ett tredelat verk på mer än 1000 sidor med vissa komplicerade bakgrundshistorier delas upp i just tre filmer. Men att en bok på runt 300 sidor, med ytterst få och inte alls lika komplicerade bakgrundshistorier, delas upp i tre delar på nästan tre timmar vardera - det är för mig helt ologiskt. Bilbo är i grund och botten en barnbok och har därför inte samma komplicerade språk eller samma detaljrikedom som Tolkiens andra verk (de flesta iallafall). Hur har de då lyckats dra ut på historien så att den kräver en uppdelning på tre? Två filmer hade jag kunnat gå med på, men tre? Kanske förklaringen finns i att de lagt till karaktärer som inte finns med i historien ursprungligen (men som finns med i ringen-trilogin). Jag kan godta att de lägger till saker, som till exempel ett slags avslut med inriktning på vad som komma skall (eftersom både Ian Holm och Elijah Wood repriserar sina roller antar jag att det är så det är tänkt). Det finns en poäng med det, filmiskt sett. Men att lägga till saker som över huvud taget inte är relevanta är för mig helt främmande. Och även om skådespelarna verkar vara bra på det stora hela, känns det inte riktigt lika rätt som förra gången. För egen del blev jag inte alls glad när jag hörde att Mikael Persbrandt fått rollen som Beorn. Inget ont om Persbrandt, han är en bra skådespelare, inget snack om saken. Men det är inte den jag föreställer mig när jag tänker mig Beorns karaktär. Dessutom anser jag att hans engelska är något tafflig och sådant kan störa mig enormt när jag tittar på film, men det är ju min rent personliga åsikt.

Som ni hör, jag är skeptiskt. Jag vill så gärna att den ska vara bra, att den ska hålla samma standard som förra gången Jackson satte tänderna i Tolkien. Men jag tror inte på det. Jag har inte alls samma förväntningar och samma lyckorus i kroppen som förra gången. Entusiasmen har inte alls tänt till och jag är rädd att Jackson fått ge vika för filmbolagschefer vars enda mål är att tjäna så mycket pengar som möjligt och inte alls bryr sig om fansen. Ni läsare kanske inte alls tycker att det här var ett meningsfullt inlägg, men för mig som Tolkien-fantast ligger den här frågan mig varmt om hjärtat. För ett äkta Tolkien-fan finns det inget viktigare än att hans verk görs rättvisa. De försök som gjordes innan Peter Jackson tog upp stafettpinnen var i bästa fall mediokra. Efter succén med ringen-trilogin hade han en hel del att leva upp till. Om någon kan göra Bilbo rättvisa så är det Jackson. Frågan är om han lyckades köra racet fullt ut ännu en gång eller om han tappade stafettpinnen halvvägs. När jag verkligen har sett filmen ska jag avge min slutgiltiga dom och förväntningar på de kommande filmerna. Under tiden ska jag försöka att skjuta bort den stora klumpen av rädsla som ligger i magen och väntar på ett fiasko. 

Min blogg: Pretto-à-porter?

Hon är tillbaka! Den senaste en och en halv veckan har jag varit totalt utslagen av en mycket elak förkylning. Jag brukar hävda att sambon är gnällig när han är sjuk, men jag är säker på att jag har varit tusen gånger gnälligare under den här sjukdomsperioden än han någonsin varit. Så, nu har jag erkänt, jag är också gnällig när jag är sjuk. Sambons självbelåtenhet lär väl stiga i höjderna efter detta erkännande.

När vi ändå håller på med medgivanden får jag då medge att jag haft lite av en svacka med bloggen. Det har varit en sådan där period när jag helt enkelt inte haft lust att skriva. Okej, halva perioden orkade jag inte eftersom jag var upptagen med att snörvla och hosta och dylikt, men jag har varit lite låg. Jobbsökandet har inte gett de resultat jag hoppats på, fast jag sökt jobb som en galning. Jag gick verkligen och hoppades på att bli kallad till intervju för ett toppenjobb jag verkligen ville ha. Visserligen var det 189 sökande, så konkurrensen var hård, men ändå. Jag tyckte verkligen att min ansökan var riktigt bra, så jag tillät mig själv att hoppas. Till ingen lycka. Jag vet inte vad det är jag gör fel. Ni som läser min blogg och som har haft framgång i jobbsökandet; tips mottages tacksamt för hur man skriver kick-ass ansökningar. Då kan jag jämföra och se om jag är inne på rätt spår eller helt ute och cyklar.

Hur som helst, jag ska verkligen ta tag i bloggen igen. Jag har funderat lite på vilket håll jag vill gå med den. Om det bara ska handla om litteratur och kultur eller om jag ska fortsätta att skriva om lite vad som helst. Jag har även läst igenom gamla inlägg som jag gjort och känt att jag har en tendens att bli något pretentiös när jag skriver om litteratur. Det är inte alls min mening; jag har ingen önskan att dela ut pekpinnar och tala om för folk vad de borde eller inte borde läsa/tycka/säga. Jag vill enbart förmedla en åsikt och kanske även inspirera folk att tycka till själva eller få dem att vidga sina litterära vyer. Jag ska göra ett försök att tona ner de pretentiösa bitarna, men min språkliga stil är som den är; den har utvecklats under en lång tid och jag känner mig bekväm och hemma med den så som den är nu. Det är möjligt att den går att förfina något, men några större ändringar kommer inte att ske. Det är mitt språk och det är en del av den jag är. Dock är jag inte helt oemottaglig för era åsikter och eventuella synpunkter på mitt språk. Hör gärna av er och berätta vad ni tycker om bloggen och hur jag skriver.

Det återstår en del funderande innan jag bestämmer mig för vad jag ska göra med bloggen. Men tills dess fortsätter bloggandet som vanligt. Nästa inlägg är redan på gång och det kommer att handla om, hör och häpna, böcker! TTFN - ta ta for now!

PS. Jag tänkte att om jag nu har en tendens för pretentiösa inlägg kan jag lika gärna vara det i min rubrik också. Dessutom är det kul med ordlekar.

"Vad är textilier och farliga djur, när det vimlar av gulsvart kultur?"

Det flödar av kultur i vårt hem för tillfället. Fotbollskultur. Gul-svart sådan. Sambon var uppspelt hela kvällen för att hans älskade Elfsborg vann och Malmö FF bara spelade 1-1 mot Örebro. Att det sedan i efterhand visade sig att domaren gjorde en miss och att det skulle varit 2-1 till Malmö spelar väldigt liten roll, i alla fall här hemma. Det är knappast sambons fel att domaren gjorde en miss och så här med en omgång kvar av årets Allsvenska och med en supertajt guldstrid i toppen, är varje missad poäng för motståndarlagen en seger.

Jag måste tillstå att jag själv blivit lite av ett fotbollsfan; ett ord jag knappast skulle använt om mig själv för tio år sedan. Efter att igår ha supportat sambon i matchen mot Mjällby (som jag också stödhåller på, jag är ju ändå bleking i hjärtat) satt jag och höll både tummar och tår för att Malmö inte skulle ta tre poäng. Jag, som aldrig brytt mig det minsta om fotboll, satt och hade sjuk ångest och vågade inte gå bort och sätta mig bredvid sambon, av rädsla för att sabba något och se Malmö göra mål. Och om jag hade ångest kan ni tänka er hur sambon mådde. Mannen var ett nervknippe hela kvällen och jag är förvånad över att han lyckades somna alls igår kväll, så uppspelt som han var.

På söndag blir jag gräsänka, då åker sambon och hans bästa kompis och några till upp till Borås för att se Elfsborg möta Åtvidaberg i årets sista match. Det skiljer två poäng mellan Elfsborg och Malmö och något annat än en seger är inte att tänka på. Det är med andra ord oliiiidligt spännande och det är så det borde vara tycker jag. Guldstriden är i år stenhård och det är då fotboll eller sport överlag blir som bäst. Det blir på något sätt roligare att se på och värt mer om lagen måste kämpa så hårt de bara kan för att nå sitt mål. Det är lite som att svära i kyrkan när man bor i Skåne och inte håller på MFF eller något av de andra Skånelagen (extra mycket för sambon som faktiskt är skåning men ändå håller på ett Boråslag), men jag hoppas verkligen att sambon får uppleva ännu ett SM-guld på söndag. Jag vill verkligen att Elfsborg ska vinna, för att de är värda det. De har kämpat för att ligga i topp och igår visade de verkligen att de är att räkna med. På söndag håller jag återigen alla tummar och tår och hoppas att Elfsborg visar samma hjärta och kämpaglöd som i gårdagens match.

Hunden supportar också Elfsborg, eller kanske mest husse.

Innan jag avslutar dagens blogginlägg vill jag återknyta till gårdagens blogginlägg. Jag hade ju tänkt lägga in lite länkar till videor med artister som tolkar dikter. Eftersom det helt ramlade ur huvudet igår så gör jag det idag istället. Håll till godo och TTFN - ta ta for now!

Mando Diao på svenska gör lyrikälskaren i mig glad

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs,
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Så börjar Gustaf Frödings dikt Strövtåg i hembygden, en dikt som är något av det vackraste och samtidigt sorgsnaste som jag någonsin läst och som jag tycker väldigt mycket om. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle tycka ännu mer om den i musikalisk version, men första gången jag hörde den i tappning av Mando Diao högg det till i hjärtat på mig. Med ett sådant vemod och en sådan kärlek hade jag aldrig hört dikten tolkas tidigare. Jag spelade den om och om igen och jag kunde riktigt känna hur omhuldad dikten blivit av gruppen.

Igår släpptes deras album Infruset, även en av dikterna som är med på skivan. Tio dikter av Fröding har tonsatts och förutom Strövtåg i hembygden har jag även hört Snigelns visa som de spelade när de medverkade i tv-programmet Babel. Även den tonsättningen kändes helt rätt för just den dikten. I övrigt har jag bara hört små snuttar av de andra spåren på plattan, men det bådar gott inför genomlyssningen kan jag säga. Det känns som att bandet verkligen satt sig in i Frödings tankevärld och att de tänkt till inför varje dikt. De recensioner jag läst om skivan har varit till största delen positiva och jag tror verkligen att det här var ett lyckokast för såväl Mando Diao som för Gustaf Fröding. Inte bara får bandet chansen att visa upp en helt ny repetoar, gemene man får också en chans att ta del av en av Sveriges störste poeter och kanske finns det människor som får en helt ny relation till Fröding än de haft tidigare. Jag tänker till exempel på folk som aldrig riktigt tyckt om poesi, som kanske tvingades traggla dikter i skolan och inte fann någon glädje eller intresse i lyrik. Jag medger att poesi inte är för alla, men Frödings språk är inte svårt, så som en del diktare kan vara och ska man börja någonstans så är hans dikter ett utmärkt val.

Svårt är det dock att tonsätta dikter; åtminstone tänker jag mig att det torde vara en skrämmande uppgift för en musiker att ta sig an texter som ofta är välkända och hyllade och ofta inte ett dugg musikanpassade. Ibland, eller ganska ofta, blir det fel. Just Fröding har tonsatts tidigare, med blandade resultat. För det mesta blir melodierna glättiga och lite käcka. I vissa fall funkar det, som i Sven-Ingvars version av Det var dans bort i vägen. I andra fall funkar det inte alls, som med dikten Anita även den tonsatt av Sven-Ingvars. Blandade resultat där alltså.

Trots att det är svårt avskräcker det inte artister från att försöka. För nog måste det vara rätt spännande att försöka ge liv åt lyrik med musikens hjälp? En utmaning, ett försök att göra något av ett älskat verk eller varför inte ett okänt sådant? I de flesta fall handlar det dock om mycket kända verk och författare. Edgar Allan Poe är en sådan författare, vars verk har tonsatts jag vet inte hur många gånger. Jag minns när artisten Lou Reed 2003 släppte ett helt album baserat på hans verk. Albumet, som fick namnet The Raven efter Poes kända dikt, fick som jag minns det blandade recensioner. Jag gick sista året på gymnasiet när albumet släpptes och vår svensklärare var ett stort fan av Lou Reed. Han såg detta som ett ypperligt tillfälle att spela Lou Reed och samtidigt låta oss analysera Edgar Allan Poe. Jag var inte särdeles imponerad då och jag är det inte heller idag. Visst finns där guldkorn, men överlag försöker han för mycket och till slut blir det en enda stor goth/rock-sörja av alltihop. Vill man höra bra Poe-tolkningar, lyssna hellre på till exempel Iggy Pops tolkning av The Tell-Tale Heart.

Säga vad man vill om det där med lyrik och musik, men lätt är det inte att sätta toner till ord. Jag vet knappt hur låtskrivare får till texter tänkta att tonsättas så att de blir riktigt bra. För egen del tror jag att det handlar om en förståelse för lyriken, lika väl som en förståelse för musiken. Där måste finnas en känsla och en nerv och framförallt måste där finnas hjärta; en kärlek för poeten och dennes ord. Det är de versionerna som verkligen fastnar, men som så mycket annat är det där så oerhört individuellt. Det hade ju varit fantastiskt om min syn på saken var sanningen, men det är upp till var och en att tycka. Så jag ber om ursäkt till de Lou Reed fans jag upprört, men jag lyssnar hellre på Lou Reed när han bara är Lou Reed och inte Lou Reed Poe. Avslutningsvis vill jag tipsa om två artister/grupper som lyckats med att tolka en av mina absoluta favoritdiktare, Dan Andersson. Lyssna gärna på Sofia Karlsson eller Hootenany Singers, så får ni verkligt fina tolkningar av en briljant poet.

Förkylning, favoriter och farväl

Efter en vecka med magont, förkylning och total orkeslöshet är jag tillbaka och redo att ta mig an bloggen igen. Man kan ju tycka att det inte är särskilt ansträngande att uppdatera en blogg fast man är sjuk, men jag har verkligen inte haft den minsta lilla inspiration och ork till det och hellre låter jag då bloggen vila än att lägga upp meningslösa inlägg.

Sjuklingarna, det vill säga jag själv och sambon, har i vårt svaga tillstånd spenderat oförskämt mycket tid framför TV:n under veckan. Försök till att komma ikapp med vårt läsande har dock gjorts. Sambon köpte nyligen hem tre böcker, två varav jag verkligen sett fram emot att läsa: Outsider av Torbjörn Flygt och De målade grottornas dal av Jean M. Auel. Den tredje boken, Europas skam av Lisa Bjurwald, verkar även den lovande läsning.

För er som inte vet det så är Outsider uppföljaren till Underdog och tar vid där den första boken slutade. Jag älskade verkligen Underdog och hoppas att Flygt fortsätter med samma fina språk och på-pricken-tidsskildringar i uppföljaren. Jag har dock ännu inte riktigt satt tänderna i den ännu eftersom jag valde att börja med en annan favorit - sista boken i serien om Cromagnonkvinnan Ayla. Jag upptäckte bokserien som tonåring och har alltsedan dess fascinerats av Auels huvudkaraktär och den historia som målat upp. Alltså satte jag tänderna i den så gott jag kunde, men jag har inte kommit så långt än, då förkylningen tog ut sin rätt. Den tredje boken, Europas skam, har jag bara tittat igenom som hastigast, men jag hoppas att den är en så bra reportagebok som den ser ut att vara.

En bok jag däremot inte alls orkat ta tag i och som jag lagt på hyllan under en längre tid är fjärde delen av George R. R. Martins bokserie Sagan om is och eld. Jag slukade de första tre delarna och kunde knappt lägga dem ifrån mig. Men så kom jag till den fjärde delen och entusiasmen bara slocknade. Jag kunde inte förmå mig själv att öppna boken och börja läsa. Jag har ingen aning om vad det är som fått mig att tappa suget. Jag skulle kunna skylla på att de andra böckerna var pocketversioner och att det är tegelstensutseendet på den fjärde boken som är problemet. Men jag vet att det inte är det som är problemet; storleken på böcker har aldrig hindrat mig förut. Det skulle kunna vara sambons utsaga om att den inte är lika bra som de tre första som gör det, men jag är osäker på om det är anledning nog; jag brukar gärna vilja upptäcka själv om en bok är bra eller dålig. Kanske får jag helt enkelt tvinga mig till att läsa den, för jag vill ju egentligen veta hur det går för karaktärerna och särskilt då för mina favoriter; Arya och Daenarys.

Men innan jag gör ett nytt försök att återbekanta mig med Arya och Daenarys, ska jag läsa klart De målade grottornas dal. Lite vemodigt känns det allt, att min resa med Ayla och Jondalar håller på att ta slut. De har varit med mig i mitt läsande så länge, att det känns konstigt att deras fiktiva liv och äventyr snart når sitt slut. Samtidigt är det ju det som är poängen med bokserier; att karaktärerna ska nå sitt mål och att de får det avslut de hela tiden färdats mot. Dessutom, favoriterna lämnar en aldrig - det är de man återkommer till gång på gång, oavsett hur många gånger man läst böckerna och hur många andra böcker man än läser. Så även om Ayla och Jondalar nu äntligen når slutet på resan, vet jag att vi kommer att ses igen.   

Vem minns Mo Yan i oktober 2013?

Mo Yan - ett namn som nu kommer att cirkulera flitigt i litteraturkretsar fram till Nobelprisutdelningen den 10 december och förmodligen ett litet tag efteråt. Men vad händer sedan? Vilken uppmärksamhet ges dessa författare i efterhand, när all uppståndelse är förbi och vardagen återigen tar över? Kommer läsare och kritiker ha ett fortsatt intresse för författaren eller faller denne och dennes verk sakta i glömska?

Det är ingen slump att böcker av den aktuella Nobelprisvinnaren i litteratur säljer bra i kölvattnet av utnämnandet och prisutdelningen. Kultursidorna svämmar över med debattartiklar, recensioner och krönikor om författaren och den stora litteraturslukande massan går snällt i kulturjournalisternas ledband. Men när hajpen är över och böckerna ligger där olästa på hyllan och samlar damm, undrar man om man någonsin var riktigt intresserad.

Jag vill inte på något sätt svartmåla landets kulturjournalister och deras arbete, särskilt inte som jag själv ämnar ge mig in i genren, men jag vill verkligen peka på det ansvar som dessa journalister har i att fortsätta att lyfta fram dessa pristagare och deras författarskap. Hylla eller kritisera spelar mindre roll, det viktiga är att inte glömma bort att de finns. Det är deras uppgift att fortsätta recensera, debattera och informera läsarna och se till att hålla igång intresset. 

Det finns även en poäng i att ta en närmare titt på själva priset och fundera över vilken innebörd det har idag? För egen del känns det som att Nobelpriset - då främst när det gäller litteratur och fred - har blivit en cirkus utan dess like. Jag tycker verkligen att det är viktigt och angeläget att uppmärksamma och hedra personer som haft en betydande roll inom sina olika områden. Men för tillfället verkar prisets status ha högre prioritet än valet av pristagare och man kan i många fall ifrågasätta om Nobelkommittén verkligen gör Alfred Nobel och hans ursprungliga tanke med priset rättvisa.

Nobelkommittén har kritiserats åtskilliga gånger genom åren för sina val av pristagare. Förvisso är det beundransvärt att man inte räds för att välja utanför den givna ramen. Valet av Mo Yan i år har till exempel kritiserats på grund av hans medlemskap i kommunistiska partiet och för att han inte visat stöd för Kinas många dissidenter. Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, försvarade sig med att "Nobelpriset är ett pris i litteratur, och ges enbart på litterära meriter. Det torde stå uppenbart. Än en gång." (Detta sagt i en kommentar till Sydsvenskan). Men på vilket sätt avgör de vems litterära meriter som är mest värda att prisa?

Jag inser att det är ett svårt val och jag avundas inte Svenska Akademiens arbete med att utse pristagaren. Men vi får trots det inte vara rädda för att ställa frågorna. Är Mo Yans litterära meriter verkligen större och bättre än andra (nominerade) kinesiska författare? Eller andra (nominerade) författare överhuvudtaget? Hur jämför man sådant kan man ju fråga sig; att väga ett författarskap gentemot ett annat. Det vore intressant att på något sätt få en inblick i hur Akademiens arbete går till, med tanke på deras ibland något tveksamma val av pristagare. Vilka litterära meriter Mo Yan har återstår att se. Det enda sättet för mig att bilda mig en uppfattning i frågan är att läsa några av hans verk och därefter kan jag avge min dom. Under tiden kommer jag följa debatten noga och ni kan ge er på att jag kommer att hålla utkik efter Mo Yans namn i kulturkretsar långt efter 10 december 2012.

Nobel och eurocentrism - var är våra värdsliga glasögon?

13.00 imorgon smäller det. Då kommer Peter Englund att kliva ut i Börssalen och berätta vem som får årets Nobelpris i litteratur. Som vanligt spekuleras det högt och lågt om vem som blir årets pristagare och bland de vanliga rösterna om Joyce Carol Oates och Philip Roth, så har flera asiatiska författare seglat upp som favoriter. För tillfället har den japanske författaren Haruki Murakami högst odds bland  vadslagningsfirmorna. Ni undrar vem det är? Det gör jag också, måste jag tyvärr erkänna.

Efter lite efterforskningar får jag reda på att han är en av Japans mest populära och samtida författare och översättare, med en västerländsk berättarstil och vars verk ofta har en musikrelaterad tematik med inslag av surrealism och övernaturlighet. Tydligen räknas hans verk även till fantasy och science fiction - genrerna och har inspirerat en yngre japansk författargeneration inom dessa genrer.

Allt eftersom jag läser om Murakami inser jag att jag faktiskt hört talas om hans böcker, men aldrig riktigt kopplat hans namn till dem och inte heller fått ett sug att läsa dem. Så här i efterhand verkar det lite konstigt, eftersom jag verkligen borde dras till böcker med titlar som Norwegian Wood och Fågeln som vrider upp världen. Det är spännande titlar och det verkar vara intressanta böcker och ändå har de gått mig förbi.

På något sätt är detta symtomatiskt för den europeiska litteratursynen, eller snarare den europeiska litteraturläran. Böcker och författare från länder utanför Europa och/eller den engelskspråkiga världen får helt enkelt inte samma uppmärksamhet och det är synd eftersom jag tror att man går miste om en stor litteraturskatt genom att ignorera verk från till exempel Asien och Sydamerika. Vi är lite bättre på att uppmärksamma afrikanska författare, men bara lite.

Visst, ibland handlar det ofta om att det inte översätts tillräckligt mycket, tillräckligt bra och tillräckligt fort för att dessa böcker ska nå vårt medvetande. Men detta är en klen ursäkt, eftersom det trots allt ändå finns bra översättare och takten som asiatiska och sydamerikanska författare översätts med har ökat betydligt. En annan lika klen ursäkt är kulturella barriärer. Det finns ingen anledning till att man inte kan ta till sig en berättelse bara för att författaren har en annan kulturell bakgrund än du som läsare. Berättelsen är universell, uråldrig och når över alla gränser. Nej, jag tror att det handlar om en bekvämlighet och en ovilja att röra sig utanför den litterära plattform som man har byggt upp. Jag själv kan anklagas för detta och den insikten gör mig bedrövad och skamsen och jag vill genast slita av mig mina eurocentriska glasögon och ta på mig mina världsliga. Dålig marknadsföring från förlagen tror jag också är en del av problemet; det läggs inte tillräckligt med krut på att lyfta fram litteratur från till exempel Asien.

Tar jag mig en titt i min bokhylla kommer jag snabbt fram till hur väldigt eurocentrerad min litteratursmak är och inte nog med det, hur väldigt mansdominerad den är. Var är alla kvinnliga författare? Skäms på mig rent ut sagt. Det är uppenbarligen dags för en förändring av mina läsvanor. Men hur? Hur förändrar man ett beteende som sitter i ryggraden vid det här laget? Jag är så van vid att välja en viss sorts litteratur och en viss sorts författare att det nog kommer att ta ett tag innan jag får in de här andra vanorna. Det är inte så att jag tänker förkasta mina vanliga val helt, men tänk vilka läsupplevelser jag skulle kunna få om jag tar mig tid att undersöka utbudet av författare i bokhandeln. Tänk vilka kunskaper och insikter jag kan få mig till livs bara genom att börja tänka annorlunda. Det gör mig upplyft och inspirerad och nästa bok jag läser ska vara ett verk som går utanför mina vanliga litterära ramar.

Så vem får Nobelpriset i litteratur i år då? Det är för det mesta svårt att förutsäga, men jag hoppas verkligen på en icke-europé och en icke-engelskspråkig författare. Jag tror inte på den syriska poeten Adonis, eftersom det var en poet som prisades förra året. Jag tror inte på Bob Dylan och jag tror inte att Joyce Carol Oates eller Philip Roth får det i år heller. Jag tror det blir en asiat eller en afrikan. Det får gärna vara en kvinna, då det bara är tolv pristagare som varit kvinnor sedan priset började delas ut. Imorgon klockan 13.00 får vi veta vem det blir, den 108:e personen som får Nobelpriset i Litteratur. Spännande värre.

Late night with Maria

Natten mot söndag sitter jag här och skriver. Det är väl på tiden att jag uppdaterar, tycker ni kanske. Det tycker jag också. Jag vet att bloggläsare är kräsna och lätt tappar intresset om man inte uppdaterar ofta. Jag vet det och jag ber om ursäkt för frånvaron och hoppas att de som nu läser mig inte har tröttnat. Det enda jag ber om är lite tålamod ibland, när vardagen tränger sig på och jag helt enkelt inte finner tid till att uppdatera så som jag borde. Den senaste veckan har jag heller inte valt att lägga mycket krut på bloggen, inte så som jag borde ha gjort.

Så vad har jag sysslat med då? Sökt jobb och jobbat på det här med att bli frilans. Det har gått mer än en månad sedan jag gav mig själv jobbutmaningen och nej, det har ännu inte skett något nytt på den fronten, mer än att jag tagit tag i att bli frilans. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det, om det är rätt tid att satsa på det här nu. Jag har pratat med olika människor och fått många bra synpunkter på situationen, så jag kör på. Jag söker jobb och går genom alla kanaler jag bara kan komma på. Samtidigt fortsätter jag att satsa på bli frilans. Jag kan kombinera båda så länge jag disciplinerar mig själv och inte börja syssla med annat. Att skapa en rutin, som en kompis påpekade, är nyckeln till detta och det är också detta jag har gjort den senaste veckan. Det har fallit mycket väl ut.

Nästa vecka har jag flera jobbansökningar att följa upp och jag har skickat ut ett antal spontanansökningar. Min kompis sa flera andra smarta saker; till exempel nämnde hon det här med delmål. Kanske borde jag sätta ett mål för hur många jobb i veckan jag ska söka, eller varför inte per dag? Vilket jag också gjort. Fem jobb per dag. Ett annat delmål jag har satt upp för mig själv är att göra min blogg mer inriktad på det som jag kan, till exempel då litteratur och kultur. Med fler inlägg som handlar om sådant som jag vill och kan skriva om, kanske potentiella arbetsgivare får upp ögonen för mina kunskaper och för mitt sätt att skriva.

Faktum är att det kliar i fingrarna att sätta igång. Hela förra veckan och även denna har det funnits massor att skriva om, där "Tintin-gate" varit den mest omdebatterade händelsen. Jag har velat skriva om det, eftersom hela händelsen väcker många viktiga frågor och jag har väldigt många åsikter angående det som hänt och det som sagts och skrivits om det. Men jag har avvaktat; dels för att debatten ännu är pågående, dels för att jag inte riktigt vetat var jag ska börja. Dessutom, vilket jag erkänner lite motvilligt och skäms lite för, har jag varit lite rädd att ta i ämnet. Det är knappast så att jag är den enda som har talat om det hela, men den konflikträdda sidan av mig har ändå varit rädd för att gunga båten. Jag vill inte drabbas av näthat och se en massa negativa kommentarer om mig och min person ramla in.

Men, näthat går inte alltid att undvika och det är lönlöst att hoppas på att alla människor ska älska det du skriver om, för vi vet alla att det är en absurd tanke. Varför skulle mina åsikter och tankar falla alla på läppen, det går inte att tillfredsställa allas behov, det har jag ju faktiskt lärt mig för länge sen. Dessutom har jag startat den här bloggen lika mycket för min egen skull än för andras, om inte mer. Så nog kan jag förbehålla mig rätten att skriva det jag vill och stå för det utan att vara rädd för näthatare och negativa kommentarer. Sådana saker ska inte få stå i vägen för min vilja att uttrycka mig.

Svåra ämnen kräver ofta mod. "Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd" som Tove Jansson en gång sa. Så jag får lägga rädslan åt sidan och plocka fram modet och våga ta mig an de där svåra ämnena och inte bara skriva om sådant som är enkelt och okomplicerat. Från och med nu är det jag som är modig.

Vad säger ditt badrum om dig?

Idag tog jag för första gången en ordentlig titt på den gigantiska högen med tidningar och böcker som ligger i vårt badrum och insåg att jag och sambon har en oerhört varierad smak i vårt läsande. Efter lite räknande kom jag fram till att här ligger fyra böcker, ett seriealbum, tio olika tidningar och magasin samt två stycken kataloger. Och när jag säger tio olika tidningar menar jag inte antalet tidningar utan antalet titlar. Antalet tidningar ska vi inte tala om. Jag försöker rensa i högen då och då men på något sätt blir det alltid en enorm hög med litteratur där ändå.

Vad är det då för publikationer som hittat sin väg in i vårt badrum då? Böckerna är tre självbiografier, varav två av dem handlar om medlemmar ur Guns n' Roses och den tredje om Liam Norberg. Den fjärde boken är Historien om Sverige av Herman Lindqvist. Så ser det oftast ut när böcker hittar sin väg in i vårt badrum; självbiografier och historieböcker, även om Jack av Ulf Lundell till och från gör gästspel här inne. Jag vet inte varför just dessa genrer gör sig så bra som toalettläsning; kanske har det något att göra med att det är mycket lättare att slita sig ifrån dem än om det är en vanlig roman. Det kanske ska tilläggas dock att ingen av böckerna är mina. Jag tar gärna med mig böcker in i på toa men jag tar väldigt gärna med dem tillbaka ut igen. Det ligger hos mig en djup ovilja att utsätta mina böcker för risken att skadas på något sätt (vilket är ironiskt med tanke på hur jag som barn behandlade mina böcker). Därmed inte sagt att jag inte läser det som sambon lämnar där inne, eftersom han liksom jag har en förmåga att hitta böcker som vi båda tycker om.

Seriealbumet (eller serieboken eller vad man nu vill kalla det) är Zelda 2 - Kampen fortsätter av Lina Neidestam och har ni inte gjort hennes bekantskap tidigare så föreslår jag att ni gör det. Zelda är (och nu citerar jag från Neidestams egen hemsida) "en idealistisk, bloggande åttiotalistsnärta som med dubbelmoral och ihåliga argument slåss mot de patriarkala väderkvarnarna". Serien är rolig, elak och smart och som 80-talist som har en utbildning inom media är igenkänningsfaktorn för mig ofta hög (ibland pinsamt hög). Men även icke-80-talister kan uppskatta denna serier, som passar alla (utom möjligtvis de som är födda på 00-talet, större delen av innehållet är nog inte för deras ögon riktigt än). För er som vill veta mer om Lina Neidestam och hennes arbete finns all info på den här sidan: www.linaneidestam.se

För övrigt fortsätter serietemat bland tidningarna. Hälften av titlarna är serier. Populärast av dessa är Fantomen, Pondus och Nemi. För en oinsatt skulle det vara lätt att tro att det är jag som läser Nemi och att min sambo läser de andra två. Så är icke fallet. Jag älskar till exempel Pondus även fast huvudtemat i serien är fotboll. Antagligen är det den sjuka humorn som tilltalar mig. Och för det mesta är det sambon som köper hem Nemi, även om jag också uppskattar hennes no-nonsense attityd. Nemi och Zelda känns ganska besläktade ur den synpunkten - de har både oerhört starka åsikter men lever inte alltid upp till allt de propagerar för.

Övriga tidningar visar kanske lite mer vad vi har för intressen oss sinsemellan. ELLE, Offside, Fighter Magazine, Allt om Vetenskap Tema Historia samt Illustrerad Vetenskap Historia. Den första är min, de därefter är hans och de två sista läser vi båda två. Historietidningarna behöver vi knappast orda mycket om; det är bra tidningar och eftersom både jag och sambon har ett stort historieintresse (han är ju lärare i ämnet för böfvelen!) faller det sig naturligt att dessa publikationer ständigt ligger i vårt badrum. Fighter hittar även den sällan sin väg ut därifrån. Den får sambon gärna ha för sig själv, däremot sneglar jag i Offside då och då, även om fotbollsintresset inte är särdeles stark hos mig, som sagt var. Framför allt tycker jag väldigt mycket om journalistiken i Offside. Och kan en tidning helt ägnad åt fotboll få en fotbollsanalfabet att tycka att denna bollsport nog är lite intressant ändå, då måste det ju vara en bra tidning, det säger sig självt. Min ELLE däremot, eller bokstavstidningen som sambon brukar säga (förstår ni inte vad han menar med det, grunna lite på det så kommer ni nog på det) brukar jag för det mesta få ha för mig själv. Jag säger för det mesta, eftersom jag har kommit in på toa och hittat min tidning uppslagen på golvet fastän jag själv inte läst i den. Sambon skulle aldrig erkänna att han läst den, inte ens under knivhot, men jag tror nog att han kanske gillar den lite ändå. Eller gillar han bara de fina glansiga bilderna.

Om vi ska försöka sammanfatta det här nu då så verkar det ju vara ett ordentligt hopkok det här, våra läsvanor. Men jag ser ändå en röd tråd där, någonstans. Självbiografier, historia, sport, serier och så en liten klick mode som också får vara med på ett hörn. Säger det här något om våra läsvanor generellt sett? Lite. Mest av allt säger det att det är ämnen som är lätta att koppla av till. Som man kan fördriva tiden med medan man sitter där med rumpan mot toasitsen. För ni skulle bara se hur våra bokhyllor ser ut i övrigt. Det är ett sammelsurium av genrer och det ligger minst en bok på någon yta någonstans. Faktum är att hälften av alla böcker ligger nerpackade i lådor i förrådet, för de får helt enkelt inte plats i lägenheten. Vi älskar att läsa, det är bara så. Men kanske vore det inte fel med ett nytt inslag i badrumslitteraturen. Frågan är bara, vad ska man välja? Så många böcker, så många tidningar, så svårt att välja. Har ni något förslag, tas dessa tacksamt emot. Under tiden får jag väl försöka städa upp i litteraturhögen. Jag har en känsla att det går som det brukar med det. Nåja. TTFN - ta ta for now!   

Casper In Memoriam

Det är sorg idag. En kär gammal vän har lämnat jordelivet. Han hade ett bra liv, inget snack om saken, och han var gammal och mådde inte bra. Det var dags för honom att gå. Ändå känns det i hjärtat, där finns redan en saknad. Han förgyllde våra liv och fick oss att vara bättre människor. Han hette Casper och var den raraste cocker spaniel - herre som fanns på denna jord.

Det finns kanske de som slutar läsa här. Som tycker att ett blogginlägg om en hund inte är värt er tid. Jag tycker ni ska ta er tiden och kanske lär ni er att djur kan ha en lika stor plats i ens hjärta som en människa. Jag vet att det kan vara svårt för vissa att förstå det. Min egen sambo sa för en tid sedan: "Jag visste inte att man kunde tycka om ett djur så här mycket. Men nu vet jag". Han har inte vuxit upp med djur så som jag gjort, har alltid varit rädd för hundar. Han kunde inte riktigt förstå hur bunden man faktiskt kan bli vid ett husdjur, förrän han fick ett själv. Men vi måste backa bandet lite här. För om det inte hade varit för gamle Casper så hade inte vår egen hund Nanna funnits i våra liv idag.

Hösten 2007 träffades de första gången. Alex var paniskt rädd för hundar. Och nu skulle han sätta foten i mitt föräldrahem, där det fanns hundar till höger och vänster och säkert fram och bak också. Att säga att han var livrädd är att uttrycka det milt. De stora hundarna skrämde honom och han höll sig klistrad vid min sida vart jag än gick. Men Casper, med sitt lugna sätt, fick honom att slappna av. Casper hoppade inte på honom, som de andra hundarna; hade inte deras burdusa sätt att hälsa och be om uppmärksamhet. När vi skulle äta satte sig Casper nära Alex, eftersom Casper snabbt insåg att här fanns någon som man säkert kunde få mat av om man bara tiggde tillräckligt tyst och länge. Men han trängde sig inte på, höll sig lugn, fick Alex att bli bekväm med att han satt där. Det gav utdelning. Casper fick en massa munsbitar och Alex slappnade av lite. Det tog tid, men med Caspers hjälp vande han sig så småningom vid hundarnas närvaro och rädslan slipades ner bit för bit.

Casper köptes som sällskap åt mina föräldrars ena hund, när den äldsta hunden dog. Han blev genast en del av familjen. Vi upptäckte snabbt att han var bra på agility och så var en ny passion född i vår hundtokiga familj. Hans kärlek till mat blev snart uppenbar och vände man ryggen åt mat som fanns inom räckhåll för hans nos fick man skylla sig själv. Då låg det strax i hans mage. Hans favorit var spaghetti med köttfärssås. Märk noga, spaghetti. Visst åt han makaroner också, men han visste om det var makaroner eller spaghetti som mamma lagade och spaghetti var alltid det bättre alternativet. Men framförallt var det hans snällhet och lugn som utmärkte honom (om det nu inte vankades mat, då blev han rena rama pipmaskinen). Ju äldre han blev och ju fler av hans kroppsliga förmågor som försvann (synen, hörseln, huvudet), höll sig aptiten och luktsinnet i topptrim ända fram till slutet.

Till slut blev det ändå för mycket för honom. Kroppen sa ifrån och det jobbiga beslutet att låta honom somna in var till slut tvunget att tas. Han fyllde 15 i somras och det är en aktningsvärd ålder att uppnå för en hund. Han hade ett bra liv med mycket kärlek och vi kommer alltid att minnas honom med värme i våra hjärtan. Som jag sa, det kan kanske vara svårt för vissa att förstå hur man kan älska ett djur så mycket och sörja det lika mycket när det dör. De människorna förstår nog inte vilken betydelse ett djur kan komma att ha för en och vilka personligheter djur kan vara. Casper hade verkligen personlighet, han hade karaktär. Och det är de djuren man minns mest tror jag; de som med sitt sätt att vara och sina egenheter sätter spår i ens hjärtan. Idag minns vi Casper, den finaste cocker spaniel - herre som fanns på denna jord.

Casper 

1997 - 2012

Med boxningshandskarna på

Det är lika bra att jag erkänner, jag är lite trött. Just nu, just idag, är jag trött. Det tar kraft att kämpa för det man vill åstadkomma i livet. Det tar kraft att kämpa när det dessutom händer så mycket annat runt omkring som man inte kan lägga åt sidan, för att man behövs, för att man vill hjälpa och stötta och finnas till för andra. Och jag vill inget hellre än att finnas till för de i mitt liv som behöver det. Det är de man älskar som betyder mest och kan man inte finnas till för dem, kan man inte sätta sig själv åt sidan lite när någon annan behöver en som mest, då är det inte mycket bevänt med en. För de jag älskar kan jag gå genom eld och vatten och jag gör det också.

Så det är inte konstigt att jag är lite trött. Lite sårbar. Har känslorna utanpå kroppen. Blir upprörd för småsaker. Idag är en sådan dag när jag blir ledsen för ingenting, upprörd för något som visar sig vara något helt annat. För att jag tolkade fel. Det blir lätt så, när det är mycket som händer och inget som man kan berätta för vem som helst. Kanske orkar man heller inte förklara. Det är lättare att ha taggarna utåt och bli upprörd för att få utlopp för allt som virvlar runt i ens inre.

Jag är perfektionist. Jag tycker inte om att misslyckas. Jag kräver mer av mig själv än någon annan gör. Med detta gör jag mig själv ofta otjänster. Ändå kan jag inte sluta att vara självkritisk. Det är ingen bra kombination när man redan har mycket att hantera, ingen bra kombination på ledsna trötta dagar. Det som är bra är att jag, efter att jag varit upprörd, efter att jag dragit in taggarna igen, kan ta ett steg tillbaka och se det positiva i kritiken som jag får. Det är bra. Kunde jag bara sluta vara perfektionist hade det varit ännu bättre. Men det är en lång utdragen kamp som jag inte orkar kämpa just nu ihop med alla de andra kamperna.

Så vad fick mig att bryta ihop idag? Vad annat än det här med jobb, som så många gånger förr. En oskyldig kommentar om ifall jag visste vad jag har gett mig in på med det här frilansandet, fick mig att tappa fattningen totalt. Är jag beredd på att jag kanske inte kommer att lyckas, var frågan. Och allt jag kunde tänka var, "vad fan, hur ska jag kunna tro att jag kommer att lyckas om folk säger att jag inte kommer att lyckas? Tror de inte att jag inte redan har koll på vad det här kommer att innebära för mig?". Tårar kom från ingenstans och en ilska. Allt för att någon som bryr sig stilla undrade om jag är beredd på den hårda verkligheten som frilansande innebär.

Som sagt, jag är lite trött, lite sårbar just nu. Och alltid självkritisk. Och trots att jag är väl medveten om att allt kan gå åt helvete så är det just precis det jag är rädd för: att allt ska gå åt helvete. För att jag har så svårt att hitta ett jobb. För att jag känner mig så usel och misslyckad för att jag inte kan bidra ekonomiskt. För att jag inte vill något annat än att skriva och uttrycka mig och göra det som jag vet att jag är bra på, vilket verkar vara det som är svårast att åstadkomma just nu.

Men när jag känner mig som tröttast, när jag bara vill ge upp, då snörar jag på mig boxhandskarna, ger mig själv en smäll och fortsätter sedan att boxa mig fram för att nå mitt mål. För jag ska inte ge upp. Jag har viljan, jag har drivet, jag har förmågan. Jag har kämpat mig fram förut och jag kan göra det igen. Livet är ingen dans på rosor och det är det inte att starta ett företag heller. Ja, jag kan misslyckas, den risken finns. Och rädslan för det finns med mig. Men viljan och hoppet är starkare än rädslan; ger jag det inte en chans kommer jag aldrig veta om jag lyckas.

Så tack, alla ni som bryr er och alla ni som har möjlighet att se nyktert på situationen och ge mig synpunkter som jag behöver även om jag inte vet det själv. Tack för att ni ger mig stöd och tack för att ni hjälper mig framåt, oavsett hur ni gör det. Och mest av allt tack till Alex, min underbara sambo, som alltid finns där för mig. Tillsammans kan vi gå genom eld och vatten.

En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör - och bekväma kläder

Klockan är 13.00 denna onsdag och jag myser fortfarande runt i pyjamaskläder. Överdelen består av en av pappas gamla arbetsskjortor, från den tiden då jag bara var en liten parvel och han fortfarande körde buss. Tror hans arbetsplats bytte namn tre gånger under den tiden; först var det Skogsgårds, sen Linjebuss och till sist Swebus. Skjortan som jag har står det Linjebuss på. Kanske inte så snygg, men väldigt bekväm.

I mitt tycke är herrkläder de bästa kläderna att mysa runt i, eftersom de av någon anledning alltid verkar tillverkas för att vara bekväma, till skillnad från kvinnokläder. Jag har flertalet av pappas gamla kläder i min garderob. I vår familj har vi en ovana att inte fråga innan vi norpar, jag menar lånar, kläder av varandra. Jag ber om ursäkt till dig i efterhand pappa, att jag inte frågade, men jag tänkte att du ändå inte haft dem på x antal år (eftersom de är från tiden före och runt min födelse och första år och inte längre passar honom. Och hade de passat hade han nog ändå inte velat ha dem). Dock tror jag att han redan vet att jag har kläderna, eftersom jag brukar paradera omkring i dem när jag är hemma och hälsar på och tvingas ha sovkläder med mig. Och för den delen är jag knappast ensam om att sno hans kläder. Jag vet inte hur många t-shirtar som har funnit sin väg från hans garderob till mina systrars genom åren för att bli till oversize-tröjor att sova i. Själv har jag inte "lånat" några t-tröjor, jag hatar halslinningen på dem så jag bär dem för det mesta inte.  Jag tog hans tröja från Gul & Blå istället.

Nu kanske ni undrar om jag inte gjort en räd i min sambos garderob också? Jo då, inte heller han har sluppit undan. Min favorit är en blå wct tröja som det står DDR på. Den blev favorit innan vi ens var tillsammans faktiskt och när jag flyttade till Kalmar 2007 fick jag den av honom i present. Jag minns en gång när jag bodde på Nygatan i Kalmar och vaktmästaren ringde på. Han skulle fixa något i nån av mina rumskompisars rum och när jag öppnade dörren började han tala engelska med mig. Varför? För att jag hade DDR-tröjan på mig och han antog automatiskt att jag var från Tyskland. Det roliga var att jag fortsatte att prata engelska med honom som om jag verkligen var från ett annat land. Ibland är man förvirrad när det är tidigt på morgonen.

Det där med att sno kläder från sina närmaste handlar inte bara om att utöka sin egen garderob. I många fall har jag faktiskt gjort det i bevarandets anda. När jag var yngre, läs för en tio-femton år sedan ungefär, och mitt modeintresse vaknade till liv, hittade jag många av min mammas kläder från 80-talet. Nej, allt var långt ifrån snyggt, men jag lyckades nog plocka russinen ur kakan där. Tyvärr ligger det mesta av det jag hittade då undanstoppat igen. Min mamma har alltid varit lång och smal, till skillnad från mig som nuförtiden har en helt annan passform (vi ska inte gå in på vilken). Jag brukar säga till mig själv att "någon gång ska jag komma i dem igen". Vi får väl se när - för tillfället tvivlar jag på att det blir inom den närmaste framtiden. Nåja, kläderna är åtminstone bevarade till eftervärlden, det är väl alltid något.

Så, nu har jag äntligen druckit upp mitt te och ätit upp mina mackor så nu ska jag ta hunden och gå ut i blåsten. Nästa gång jag skriver kanske jag gör ett mer meningsfullt inlägg. Eller gör jag ännu ett inlägg om kläder och myspys och frukosterande för att mörka min ineffektivitet. TTFN - ta ta for now!

Vuxenvåndor och födelsedagsfunderingar

Jag gör som Nalle Puh och önskar er en glad blåsdag, för något annat kan man inte säga att den här dagen är, åtminstone inte här i Skåne. Jag vill också gratulera min lillasyster Rebecca som fyller år idag. Grattis på 21-årsdagen! När blev du så stor förresten? Du är ju minstingen, känns som det bara var häromdagen du var en liten 11-åring som "lånade" kläder ur min garderob (ja inte bara du, Jessica också). Men faktum är att ni är vuxna nu och jag kunde inte vara stoltare över mina fina systrar! Men kom ihåg, storasyster vet alltid bäst. ;)

Jag hade tänkt göra ett kulturigt inlägg, men jag väntar med det till senare idag. Det passar inte riktigt in med litteraturteoretiska tankar och debatter med tanke på min inledning. Så vi fortsätter med födelsedagstemat. För det här med att fylla år verkar på något sätt alltid ge upphov till stora känslor. Antingen älskar man det eller så hatar man det. Bäst är det nog att fylla år när man är barn. Barn har ännu inte kommit att förknippa födelsedagar med saker som ångest och åldersnoja; för dem handlar det om presenter, tårta, ballonger, kalas - roliga saker helt enkelt. Ett litet tag i alla fall.

För medan den vuxne oftast inte vill bli äldre, vill barnet inget hellre än att bli äldre. Hur ofta får inte barn höra saker som "du är ju stor nu" för att en stund senare påminnas om att han eller hon ändå inte är tillräckligt stor. Jag minns själv i somras när jag var i Malmö Folkets Park med två av mina syskonbarn och de skulle åka karuseller. De ville åka radiobilarna, men den yngste av dem var inte lång nog. Det tog säkert en kvart att förklara varför de var tvungna att åka en annan karusell och frasen "men jag kan försöka" upprepades mer än en gång. Viljan var det inget fel på, men längdreglerna för karusellåkning finns där av en anledning. Besvikelsen när han förstod att vi inte kunde åka radiobilarna var tydlig, men på barns sätt byttes den tack och lov snabbt till glädje när vi hittade en annan karusell som var minst lika rolig och så var allt bra igen.

Det är verkligen lustigt hur man som barn ibland så gärna vill skynda sig att bli vuxen. Tänk om man verkligen förstod vad vuxenvärlden innebär och hur mycket enklare det kan vara att vara barn? Tänk om man visste hur många gånger ens vuxna jag önskar sig tillbaka till barndomen. Jag säger inte att det gäller för alla, för alla har verkligen inte en underbar barndom och för dem barnen är det kanske en större gåva att bli vuxen. Men generellt sett är det så; barn vill bli vuxna och vuxna önskar att de kunde få fortsätta vara barn. Samtidigt tror jag att det kommer en tid i en ung persons liv när de plötsligt inser allvaret med att bli vuxen och önskar att de kunde få fortsätta vara barn. Åtminstone var det så för mig. Pressen från omgivning i samband med gymnasievalet var enorm - vad ska du bli, välj nu rätt. Vissa sa att jag kunde bli vad som helst, skolans syokonsulent sa att jag absolut inte kunde bli journalist - jag var alldeles för blyg, det skulle aldrig gå. Han hade fel, tack och lov. Sen har vi allt det där ökade ansvaret som kommer med att bli äldre. Ansvar - smaka på det ordet. Så allvarligt. Man vet att det inte är något som går att skämta bort. Ansvar måste förvaltas när man väl fått det i sina händer, oavsett om man är redo eller inte. Hur vet man ens om man är redo? Jag önskar jag hade ett svar på den frågan, men det har jag inte.

Usch så allvarlig jag blev nu (allvarlig, också ett vuxenord). Ja, födelsedagar och åldrande kan vara allvarligt, så som jag poängterat ovan. Men födelsedagar är också vad vi gör dem till. Om vi vill att det ska vara en härlig dag fylld av glädje och glada upptåg, då blir de det. Vill vi att de inte ska vara alls, då är de inte heller. Jag lovar att jag oftast inte är så här filosofisk när det gäller mina egna födelsedagar. Och jag hoppas att ni inte heller är det. Och jag hoppas att du, älskade syster, och alla andra som fyller år idag, får en fantastisk födelsedag!

Septembersymfoni

Hösten verkade komma plötsligt det här året. Morgonen den första september var frisk och guldgul som ett äpple [...]

Jag inleder bloggen idag med att vara nördig och citerar Harry Potter och dödsrelikerna. Men just de orden kändes väldigt passande den här dagen. Kanske inte hundra procent sanna, för inte har hösten kommit särskilt plötsligt; den smög sig inte bara på utan varslade undan för undan om sitt antågande. Den andra meningen är dock sann, eller åtminstone kändes det så i morse när jag klev utanför huset för att gå på morgonpromenad med hunden. Det låg en friskhet i luften och solen, endast till hälften uppstigen, badade omgivningen i ett gyllene ljus; ett sådant där ljus som man bara upplever på morgonen. Jag tänkte direkt på det ovanstående citatet (ja, jag är så nördig att jag kommer ihåg sådant) och jag tänkte också i samma stund att det känns som höst. 

Det här var första morgonen på mycket länge som jag frös när jag gick ut och jag insåg snabbt att det var slut på att gå ut lättklädd på morgonen från och med nu. Det är dags att stoppa undan sommarkläderna och börja klä på sig ordentligt igen. Kanske ta på sig en mössa när man går ut på morgonen, dra på vantar när man går ut på kvällen. Innan man vet ordet av åker halsdukarna och vinterskorna fram av bara farten. Men än är det en bit kvar till vintern och den riktiga kölden sätter in. Och än kan september lura en; med soliga varma dagar narras man att tro att det fortfarande är varmt, att sommaren hänger kvar ett tag till. Man tar av sig de varma kläderna och njuter av solens strålar och så svisch! blir det plötsligt kallt igen. 

För många människor är hösten en jobbig period; med antågande mörker och regniga dagar kommer depressioner och dåligt humör. Min mamma tycker till exempel inte om hösten, för att inte tala om vad hon tycker om vintern. Hon fryser, blir nere av vädret och längtar tills det blir vår igen. För egen del tycker jag att hösten har sin charm. Ingen årstid ger mig en bättre ursäkt att stanna inne, krypa upp i soffan med en god bok och en stor kopp te (eller kanske choklad). Hösten är en tid för tända ljus, mys under varma filtar och att bara sitta och lyssna på regnet som slår mot fönsterrutorna. Ute i regnet vill jag dock inte vara. Särskilt inte med hunden. Hennes päls är högst icke-kompatibel med regn och snö och slask. Nej, jag väntar hellre på de där höstdagarna med blekt solsken, när man kan vandra genom högar med gulnande löv och plocka svamp i skogen. Om det nu funnits någon skog här nära Lund det vill säga. Det skulle väl vara Skrylle då, men vill jag ha en skogsupplevelse får jag nog åka hem till mina föräldrar; de har skogen precis intill knuten. 

Den här hösten ska jag göra precis som vanligt. Jag ska nörda loss med mitt tedrickande; jag ska göra en djupdykning i min tebutik och upptäcka en massa spännande tesorter. Jag ska läsa en massa böcker, både gamla och nya. Jag ska gå loss i köket och göra en massa härliga mustiga grytor och andra långkok, sånt som man mest bara äter om hösten. Jag ska tända en massa ljus och ha en massa mys med min älskling. Men förutom allt det där vanliga ska jag den här hösten också utmana mig själv. Förutom min nystart i karriären som jag brinner så mycket för, hoppas jag även kunna få en nystart på andra plan. Hitta en ny hobby, skaffa en hälsosammare livsstil och vad helst annat som jag kan hitta på att utmana mig själv med om det finns tid. För även om jag tänker göra alla de där sakerna, så måste det finnas tid till det. Jag har ingen lust att köra slut på mig själv bara för att jag vill hitta på nya saker. Jag hoppas att det blir tid till något nytt, men mest av allt hoppas jag på tid till att umgås med de jag älskar. 

Jag tror det här blir en bra höst.  

Paret som är guld värda

Två inlägg på en och samma dag, stoppa pressarna! Nej, men skämt åsido, jag kom på att jag inte skrivit något om mina morföräldrars guldbröllopsfest från förra helgen och skämdes lite över mig själv. Det är klart att jag måste berätta mer om denna underbara händelse och hylla deras kärlek.

I tider som dessa är det nästan svårt att förstå att min mormor och morfar har varit gifta i 50 år. De har levt med varandra i ett halvt sekel och trots att det säkert inte bara varit en dans på rosor så har de alltid älskat varandra villkorslös och gränslöst. Det fanns människor som dömde ut dem redan från början. Hur kunde min morfar vilja gifta sig med en kvinna som var skild och redan hade tre barn? Men han lyssnade inte på sådana kommentarer, han följde sitt hjärta och hans hjärta tillhörde min mormor redan från första stund de möttes. Och även om de tillsammans fick två egna barn, var de andra barnen lika viktiga och lika speciella för honom. Han älskar dem alla lika mycket.Och likadant har det varit med alla barnbarn och barnbarnsbarn; alla har behandlats lika och fått lika mycket kärlek.

Jag önskar att jag kunde säga att allt bara varit guld och gröna skogar, men som vi alla vet fungerar inte livet på det viset. Även i lördags var det viss smolk i bägaren på grund av... låt oss kalla det meningsskiljaktigheter mellan vissa familjemedlemmar. Men det hindrade varken mormor och morfar eller oss andra att fira deras kärlek och hylla dessa fina människor. Jag är väl kanske något partisk, eftersom de betyder så oerhört mycket för mig. Men de är verkligen underbara; snällare och rättvisare personer får man leta länge efter. Envisare också för den delen. Och med en kämpaglöd som heter duga.

I lördags höll jag ett tal till dem, i ett försök att förmedla lite av det som jag redan nämnt här. Med så mycket minnen att ta ifrån var det ett under att jag fick ihop ett tal över huvud taget. Men jag försökte ta med sådant som verkligen illustrerade hur mycket jag älskar min mormor och morfar och vilka fantastiska personer de är. Jag intalade mig själv att jag inte skulle gråta, men det gjorde jag ju, så klart. Till och med nu när jag sitter här i min ensamhet och skriver är det svårt att inte bli känslosam, för de har gjort så mycket för mig. Bara det faktum att de lät mig bo hos dem i tre år för att jag skulle kunna gå på det gymnasium som jag ville, visar hur underbara och snälla de är.

Så tack, mormor och morfar, för att ni alltid finns där och för att ni aldrig är rädda för att visa er kärlek!

Fotograf: Noomi Bertilsdotter

John Blund, var är du?

Har ni någonsin tänkt på hur mycket ljud påverkar en? Som igår kväll när jag låg och försökte somna; allt var tyst och stilla, fast ändå inte. De lugna jämna andetagen från min sovande sambo, snarkningarna från vår sovande hund, vinden som drog genom träden utanför, regnet mot fönstret och kylskåpets surrande. Allt det där registrerade min hjärna medan jag låg där och försökte komma till ro. Jag tänkte på hur alla de där ljuden (utom vinden och regnet) alltid fanns där och hur konstigt det skulle kännas om något av dem saknades. Till och med min sambos snarkningar är lugnande och inte alls störande (vilket nog inte alla skulle hålla med om, häromsistens höll han en vän på besök vaken med dem). Men jag har vant mig; för mig hade det varit konstigare om snarkningarna inte hade varit där. Det är kanske därför det är så svårt för mig att somna om han inte är där.

Igår kväll var det dock min egen hjärna som höll mig vaken längre än jag hade önskat. Som så många gånger förr strömmade det in en massa kreativa idéer i mitt huvud. Av någon anledning tycks jag alltid vara som mest kreativ precis innan sängdags. Problemet är att det sällan är läge att skriva ner alla idéer just då. Jag vill inte tända lampan, för då skulle min sambo vakna och han behöver sova så han orkar med sitt jobb. Inte heller kan jag gå någon annanstans eftersom vi bor i en etta och var jag än tänder lampan så stör det honom. Jag skaffade en läslampa för att lösa problemet. Läslampan visade sig vara starkare än våra vanliga lampor, vet inte riktigt hur lamptillverkaren tänkte där. För det mesta gömmer jag mig under täcket och skriver ner mina tankar och idéer i telefonen. Ganska ofta händer det dock att jag känner att jag inte orkar ta till mig alla idéer som jag får. Jag vill ju bara sova, jag vill att min hjärna varvar ner och stänger av all tankeaktivitet och tar den där välförtjänta vilan som den behöver. Jag tänker att om jag verkligen hade en riktigt bra idé så kommer jag ihåg den dagen efter. Tyvärr gör jag inte alltid det, men då kanske det ändå inte var en så bra idé som jag trodde.

Trots en viss motvillighet till att ibland ta till mig alla tankar som jag får, har jag upptäckt att det oftast är bättre att faktiskt skriva ner dem. Gör jag inte det brukar jag nämligen drabbas av synnerligen händelserika och levande drömmar. Dessa drömmar kör slut på mig fullständigt och jag vaknar tröttare än när jag gick och la mig. Så var det i morse. Jag har inget minne av vad jag har drömt, bara att det hände väldigt mycket saker och jag tror nog att jag drömde större delen av natten. När jag vaknade var jag oerhört trött och hade en hemsk huvudvärk. Den är tack och lov borta nu efter lite extra sömn efter att sambon gått till jobbet och hunden fått sin morgonpromenad och frukost. Efter ännu en promenad med hunden, frukost åt mig själv och en stor kopp te var jag redo att ta mig an dagens utmaningar. Förvisso är dessa inte många just idag; förutom jobb med affärsplanen innefattar de även kloklippning av hunden. Jag vet ju vilken av de uppgifterna som lockar minst, inte desto mindre måste de göras. Men jag jobbar nog på affärsplanen en liten stund till i alla fall. TTFN, ta ta for now!

Är hon nåt bra den där Maria?

Tanken slog mig idag, efter att ha chattat med en kompis, att folk som läser mig kanske undrar över det. Alltså, inte att de går omkring och grubblar över det, men att någon kanske allmänt ställer sig frågan: vad vet den där Maria egentligen om frilansande och journalistik? Om hon nu inte lyckats få ett jobb på hela den här tiden, är hon då verkligen bra på det hon gör? Och jag tycker nog att det inte är en helt obefogad fråga i så fall. För jag har kanske inte riktigt gjort någon direkt marknadsföring av mig själv eller av mina färdigheter och kunskaper.

Samtidigt kan det vara svårt att försöka flagga för hur formidabel man är utan att det låter som man skryter eller rent av ljuger. Det finns väl inget som hindrar att jag, gömd bakom nätets barriärer, helt sonika sitter och hittar på hur förträfflig jag är. Nå, nu gör jag visserligen inte det, men det kan ju inte ni veta. Inte heller hjälper det om jag lite försiktigt påminner om att jag minsann har examen både i journalistik och litteraturvetenskap (SKRYT! hör jag någon ropa) för det bevisar inte mer än att jag är bra på att sätta tentor och skriva uppsatser. Det är stor skillnad på teori och akademiskt skrivande och att sedan omsätta sina kunskaper i praktiken.

För att säga som det är vet jag ju faktiskt inte mer om frilansande än det jag läst mig till och hört av andra som håller på med det. Det är ju liksom själva tanken med att börja frilansa, att jag ska ta det jag lärt mig och utöva det rent praktiskt. Erfarenhet är inget man föds med eller ramlar över av en slump. Erfarenhet skaffar man sig. Och vad gäller mina kunskaper och färdigheter... antingen tror man på att jag är bra på det här eller så gör man det inte. Jag har inget att bevisa för någon annan än mig själv. Jag har haft min period av "nu ska minsann alla som någonsin motarbetat mig få se". Den enda som verkligen har något att vinna på det här är jag. Eller, det kanske inte är helt sant. De som i framtiden köper mina artiklar har också något att vinna på det, eller förlora om de inte skulle gilla mitt arbete. Därför är det upp till mig att inte ge dem någon anledning att ogilla mitt arbete. Det är upp till mig att visa vad jag går för och demonstrera min skicklighet. Jag måste ge allt.

Kanske är det där det har gått snett när jag sökt jobb tidigare. Kanske har jag inte gett allt, även om jag trott att jag gjort det. Jag vet faktiskt inte. Det jag vet är att jag inte tänker sitta och analysera sönder situationen och grubbla över varför jag inte lyckats tidigare. Det som räknas är att jag tänker lyckas nu. Jag har ett mål och en mening, jag har idéer och visioner, jag har kunskapen och passionen. Och så länge jag själv och mina närmaste tror på mig, vet jag att jag kommer att åstadkomma något bra. Utan deras stöd och kärlek hade inget av det jag gör varit värt någonting. Så för att återknyta till rubriken; är jag nåt bra på det jag gör? Jag tycker det, mina närmaste tycker det. Men ta inte deras åsikter för givet, låt mig visa er att det är så. Fortsätt läsa min blogg och jag ska se till att jag inte behöver äta upp mina egna ord.

Smida medan järnet är varmt

Som rubriken antyder så är det precis det jag ämnar göra. Mötet på Arbetsförmedlingen igår var oerhört givande och jag fick all information som jag behöver för att verkligen komma igång. Steg ett är att ta kontakt med min handledare på Arbetsförmedlingen, vilket jag redan gjort. Steg två är att anmäla mig till diverse kurser som är bra att gå innan man startar eget företag. Dels ett par infomöten på Skatteverket och dels en Starta eget-kurs som Arbetsförmedlingen har i samarbete med Hermods. Fick nyss veta via mail att min handledare har anmält mig till ett kursinfomöte på Hermods nästa vecka och vill jag sen gå kursen så anmäler hon mig till den. Tack och lov för att man har en bra handledare. Det känns verkligen som att jag har vind i seglen nu och att jag kan göra allt som jag tar mig för att göra.

Mötet igår kunde dock ha varit ännu mer givande om det inte vore för en deltagare som tyckte att det var en bra idé att störa alla andra och ställa till med en scen bara för att han inte fick de svar som han ville ha. Jag tyckte lite synd om honom, det erkänner jag, för att han verkade ha en så usel handledare som inte kunde någonting och som skickade honom på ett möte som egentligen inte var till för honom. Men det är inte en anledning till att börja skälla och anklaga personalen som var på mötet för att vara ohjälpsamma. Det är inte deras fel att han redan börjat driva sitt företag och därför inte kan få starta eget-bidrag. Han tyckte dock att han blivit orättvist behandlad och uppmanade oss övriga deltagare att inte lita på AF utan gå vår egen väg. Det tog säkert 20 minuter innan han gick och då drog alla en lättnadens suck.

Under dagen ska jag fortsätta med praktiska saker som har med frilansandet att göra. Dessvärre måste jag även ta tag i städningen här hemma, mindre roligt men ack så nödvändigt. Ska även så smått börja på ett tal till mina morföräldrars guldbröllopsfest på lördag. Tänk att vara gift med någon i 50 år och fortfarande vara lyckliga tillsammans. Det är kärlek det!

Dagen efter och dagen före

Så här dagen efter bröllopet kan jag inte annat än erkänna att jag är lite sliten, men det var det värt. Det var ett helt fantastiskt bröllop med ett vackert brudpar, god mat och härliga människor. Någonstans runt fyratiden tror jag att jag och sambon ramlade in. Som ni säkert förstår har det inte blivit mycket gjort idag, men nu ikväll ska jag, efter lite nyfunnen energi, ta tag i det sista inför mötet imorgon. Jag ser väldigt mycket fram emot att få prata med folk som har koll på det här med egenföretagande och att få kunna bolla idéer och ställa alla de där frågorna, hur dumma de än kan tyckas vara ur det egna perspektivet, men som du verkligen behöver få svar på. Det var länge sedan som jag kände mig så här positivt inställd till arbetssökande och arbete över huvud taget. Det känns oerhört bra att ha tagit sig i kragen och börjat ta tag i min arbetssituation på allvar.

I fredags hände även en annan rolig grej. I brevlådan damp det ner ett brev från de humanistiska och teologiska fakulteterna på Lunds Universitet. Eftersom jag inte pluggat på ett år och heller inte sökt några nya kurser undrade jag så klart vad de kunde vilja mig. Något förvånad blev jag faktiskt när jag öppnade kuvertet och läser följande: "Humanistiska och teologiska fakulteterna bjuder in till examenshögtid 2012". Det handlar alltså om en ceremoni för de som tagit examen under HT 2011 och VT 2012. Samtidigt som jag blev väldigt glad för inbjudan skäms jag lite över mig själv eftersom jag faktiskt inte pluggat något alls det senaste året utan bara varit väldigt sen med att plocka ut min examen i litteraturvetenskap. Jag vet inte om detta gäller för bara kurser eller om det gäller program också, men i Lund måste man iallafall själv ansöka om sin examen. Saktfärdig som jag ofta är blev det så att jag inte tog ut min examen förrän i våras, när jag insåg hur dumt det var av mig att ha en examen men att inte ha några papper som bevisade att jag verkligen kan det här med litteratur. I vilket fall tror jag nog att jag ska gå ändå. Jag hade inte alls räknat med någon sådan här ceremoni, men det är klart att det är roligt att få något slags erkännande för sina akademiska insatser. Man får även ta med sig anhöriga och nära vänner vilket är extra roligt.

Nu ska jag ta och ordna det sista med mina papper inför imorgon sedan ska jag fortsätta att ta det lika lugnt under kvällen som jag har gjort under dagen. Ta ta for now!

DIY - lösningen på min sysslolöshet?

Titta, jag höll mitt löfte och uppdaterade. Jag passar på idag och imorgon för till helgen ska jag och sambon på bröllop, så då lär jag nog inte ha tid att uppdatera något. På måndag kan ni dock förvänta er en genomgång av det möte jag ämnar gå på då.

I går kollade jag nämligen igenom Arbetsförmedlingen Lunds hemsida för att se om de kanske har några rekryteringsträffar snart eller något annat användbart och upptäcker till min glädje att de har informationsmöte om Starta eget på måndag. Jag har länge funderat på att börja frilansa, men har dragit mig lite för det eftersom jag inte är så bra på det här med siffror och därför oroat mig för den ekonomiska biten. Men på det här mötet kommer inte bara Arbetsförmedlingen själva att vara med utan även Skatteverket (råd och hjälp från ekonomikunniga, hurra!) och några som heter EGT och ger råd om att starta företag. Jag känner mig helpeppad och håller just nu på att samla ihop allt som jag redan har skrivit ner om min "affärsidé" och ska försöka ordna upp det så att det ser lite strukturerat ut. Jag hoppas verkligen att det här mötet kan ge lite utdelning och få fart på mig att börja frilansa, lite grann åtminstone.

I eftermiddag ska jag fortsätta mitt strukturerande, men nu blir det lite lunch och sen en promenad i solen med hunden. Hoppas bara solskenet håller i sig, har ingen lust att bli regnad på. TTFN!

Jobbutmaningen, del 3

Det är bara att konstatera, jag är urusel på att uppdatera den här bloggen. Känns lite tramsigt av mig att lova att uppdatera, när jag själv vet hur oerhört odisciplinerad jag är med sådan här saker. Min enda ursäkt är att det har varit en mycket hektisk sommar med mycket som har hänt (desvärre inte på jobbfronten) och att uppdatera bloggen har inte fått prioritet, tyvärr. Men nu är hösten här och nu ska det verkligen bli ändring. Det mest idealiska är förstås uppdateringar varje dag, men eftersom jag känner mig själv ska jag hålla mig till löftet att åtminstone uppdatera var tredje dag -  det är ett löfte som känns uppnåeligt.

Men hur går det då med min egen jobbutmaning? Dessvärre har jag inte riktigt levt upp till mina egna förväntningar där heller, vilket också har att göra med den hektiska sommaren (men även med min dåliga disciplin). Planen för utmaningen finns dock kvar så jag tänkte att jag börjar om från och med idag med ett nytt startdatum och ger er härmed min plan för själva utmaningen.

Konceptet är enkelt - jag utmanar mig själv till att på något sätt ha hittat ett jobb (läs någon form av inkomstbringande sysselsättning) inom sex månader. Jag väljer dagens datum som startpunkt: 22 augusti 2012. Före 22 februari 2013 ska jag allså ha ett jobb. Det kvittar vad det är för något, bara jag har en regelbunden sysselsättning med en regelbunden inkommande lön.

Hur ska jag då åstadkomma det här? Det är ju inte som att jag inte har sökt jobb tidigare, så varför kommer jag att lyckas den här gången? Mitt löfte till mig själv är att inte tappa sugen; att hålla mig själv motiverad, ge allt och ta flera olika vägar i jakten på jobbet. Jag ska jobba hårt och den här gången ska jag verkligen lyckas. Inga fler ursäkter! Och heller inga fler rubriker som inleds med ordet "jobbutmaningen". Det var nödvändigt att inleda bloggen på det viset, för att understryka vad syftet med bloggen är: att utmana mig själv att hitta ett jobb och att skriva om utvecklingen i jobbsökandet. Men från och med nu blir det andra rubriker som förhoppningsvis gör det lite roligare att läsa. Och jag ska verkligen försöka undvika att skriva superlånga mastodontinlägg eftersom det också har en tendens att avskräcka folk från att läsa.

Slutligen vill jag bara kort kommentera bloggens namn. Jag har bytt namn på bloggen ett par gånger nu och äntligen hittat något som känns rätt. Någon kanske vill anmärka att det inte direkt leder tankarna till jobbsökande, men mina förhoppningar är att bloggen kommer fortsätta att utvecklas och inte bara handla om jobb utan om andra saker, som mina intressen eller personliga tankar till exempel. Jag ville ha ett namn som allitererar och från början ville jag ha namnet Lost in Lund, men det var tyvärr upptaget så jag provade Vilse i Lund, men det kändes inte alls lika bra. Marmolins magasin låter bra och antyder att den här bloggen, liksom ett magasin, innehåller lite av varje. Det återstår att se vilken riktning bloggen tar till slut, men för tillfället är jag nöjd med hur det håller på att utveckla sig. Jag är trots allt en novis i bloggvärlden (tusen år efter alla andra, men det struntar jag i).

Nu rundar jag av det här inlägget och sätter mig ner för att skriva en jobbansökan. Bibliotekariejobb ska det sökas minsann, här provar vi alla vägar! TTFN - ta ta for now!

Jobbutmaningen, del 2

Okej, som vanligt är jag inte bra på det här med att uppdatera regelbundet, vilket ledde till att det nu har gått nästan tre veckor sen mitt första inlägg. Fy på mig, helt enkelt. Bloggare som inte uppdaterar ordentligt får inga läsare, så skärpning på mig! Jag vill även, innan inlägget fortsätter, berätta att jag har fått ett nytt jobb. Återigen som städare, men det är ett bra jobb och min "chef" är min sambos kompis och även jag känner honom. Så stort tack till dem för att de fixade det här jobbet!

Hur som helst, jag hade ju utlovat ett avslöjande av den där andra saken som fick mig att starta den här bloggen. Jag tror att det är därför jag har dragit mig lite från att uppdatera, eftersom en del av mig nog tycker att det är lite pinsamt (av vilken anledning vet jag faktiskt inte, det är bara en svag känsla som smyger sig på när jag tänker på det). Men jag ska stå mitt kast och berätta om vad som fick igång mig. Tanken på en blogg började med en film: Julie och Julia. Filmen är baserad på en sann historia om amerikanskan Julie Powell som 2002 startade en blogg och utmanade sig att laga alla recept i Julia Childs första kokbok. Julia Child skrev flera kokböcker, var en känd TV-kock som fokuserade på det franska köket och är känd för att ha ökat amerikanernas kulinariska medvetande under 1970- och 1980-talen. Men det var Julie Powells historia som verkligen grep tag i mig och som jag relaterade till. Hon hade arbetat som redaktör (om jag inte missminner mig) för en stor tidning, men slutade för att följa sin författardröm. Hon misslyckades och lämnade skribentvärlden och började istället jobba som telefonist på Lower Manhattan Development Corporation. Jag vet självklart inte hur det verkligen var för henne, men i filmen porträtteras hon som olycklig, hånas av sina framgångsrika skribentvänner och hon känner sig allmänt misslyckad. Det enda som gör henne riktigt lycklig är matlagning. Hennes man föreslår att hon ska starta en blogg och att hon ska sätta en deadline, för att hon ska bli färdig med sitt projekt. Och utifrån det fortsätter filmen.

Jag brukar vanligtvis inte attraheras av så kallade chick flicks, men jag fann mig själv bli engagerad i filmen och satt och grät till och från för att jag berördes så av Julie Powell. Jag kände igen mig i henne. Inte just i det där att hennes vänner hånade henne, mina vänner är tusen gånger bättre än de vännerna, men i hennes känsla av misslyckande. Liksom Powell har jag också tvingats ta ett jobb som jag egentligen inte vill göra, men som jag behöver mer än väl för att få in pengar. Tro för all del inte att jag inte är tacksam, för det är jag. Jag är av inställningen att ett jobb är ett jobb och att man inte kan sätta näsan i vädret och anse sig själv för fin för att göra vissa jobb. Behöver man få in pengar så får man ibland bita i det sura äpplet och göra det med ett leende på läpparna. Poängen med det här är att jag vill så oerhört mycket mer och att jag är besviken på mig själv för att jag inte lyckats få ett jobb som jag verkligen kan och som jag är utbildad för. Det är känslan av misslyckande som jag liksom inte kan skaka av mig. Men som jag skrev i mitt tidigare inlägg, det är bara jag själv som kan göra något åt situationen. När jag såg filmen och hur bra det gick med Powells blogg fick jag en idé om att jag själv kanske skulle kunna göra något liknande.

Nu kanske vissa av er tycker att jag inte är något annat än en regelrätt idétjuv, men som jag ser det är mitt projekt helt annorlunda och det är aldrig fel att bli inspirerad av något och jag blev verkligen inspirerad. Och för de som tror att jag inbillar mig att jag ska göra stor succé och bli en stor känd bloggerska; några sådana tankar har jag inte alls. Ni förstår, det är själva utmaningen som är grejen. Om det sedan leder vidare till att jag får ett jobb eller att jag lyckas på annat sätt så är det helt underbart, men det är inte det som är mitt mål. Mitt problem, liksom Powell, är att jag är dålig på att slutföra saker och ting (ibland är jag även dålig på att börja, men jag har kommit igång med bloggen åtminstone). Men den här gången ska jag verkligen lyckas med det jag föresatt mig. De här inläggen har inte rubrikerna jobbutmaningen av en slump. I nästa inlägg kommer själva "planen" för hela bloggen. Fortsättning följer...

Jobbutmaningen, del 1

Förra veckan hände flera saker på en och samma gång som fick mig att örfila mig själv mentalt, slå näven i bordet och säga att "nu får det vara nog". Först fick jag ett mejl från min arbetsgivare - ja ni läste rätt, ett mejl - där jag fick beskedet att de tyvärr inte hade plats för mig längre och att de tackade mig för tiden som jag varit hos dem. Jag tänker på intet sätt hänga ut min arbetsgivare, då de faktiskt varit hyggliga mot mig och gett mig arbete när jag så desperat behövde det. Men jag behöver knappast säga att jag blev besviken att få ett sådant besked via mejl, när jag arbetat där en längre tid och haft god kontakt med mina chefer. Man kan ju tycka att det då inte är för mycket begärt att åtminstone ringa och säga att jag blivit uppsagd. Dessutom blev jag lite förbannad, det ska jag erkänna. Här har jag gått och trott att jag hade mitt på det torra, att jag åtminstone skulle vara anställd fram till september och att jag kunde pusta ut lite och slippa oroa mig för att min sambo tvingas dra hela det ekonomiska lasset. Jag hade inte fått några som helst förvarningar eller hintar om att jag skulle tvingas gå. Hela min planering gick helt plötsligt om intet.

Men efter en stund, när jag lugnat ner mig själv lite och började fundera över den rådande situationen, blev jag förbannad på mig själv istället. Det senaste året har det inte varit roligt att vara Maria - åtminstone på det karriärmässiga planet. Jag har kämpat och kämpat för att hitta ett journalistjobb eller ett informatörsjobb och inte lyckats. Hela tiden har jag fått avslag efter avslag och att jag inte har något körkort och inte heller har råd eller har haft råd att ta det har knappast hjälpt. De året har det inte varit roligt att vara Maria - åtminstone på det karriärmässiga planet. Jag har kämpat och kämpat för att hitta ett journalistjobb eller ett informatörsjobb och inte lyckats. Hela tiden har jag fått avslag efter avslag och att jag inte har något körkort och inte heller har råd eller har haft råd att ta det har knappast hjälpt. Det spelar ingen roll vad jag provade, hur mycket jag varierade mina ansökningar, jag fick ändå inte net spelar ingen roll vad jag provade, hur mycket jag varierade mina ansökningar, jag fick ändå inte napp. Känslan av misslyckande smög sig på alltmer tills den till slut slog till med full kraft. Misslyckad och värdelös - jag skulle aldrig hitta ett jobb som jag var kvalificerad och utbildad för. Jag var övertygad om att min omgivning tyckte likadant och att de såg ner på mig (att detta säkert inte alls är sant var inget som min hjärna ville ta in). Kort sagt, jag grävde ner mig själv i ett svart självömkande hål. Så fick jag det här städjobbet och kunde äntligen börja bidra ekonomiskt igen. Jag sökte några journalistjobb här och där, men dels var det inte så många annonser ute och dels hade jag helt tappat tron på mig själv och min egen förmåga och kände att jag kanske inte förtjänade något bättre än det jobbet jag hade nu. Inget ont om städjobb; om ingen tog hand om städningen hur skulle samhället se ut då? Men det var inte riktigt det här jag hade tänkt mig efter fem och ett halvt års universitetsstudier. Och ändå, det var det här jag gjorde nu. Jag hade ett arbete och satt säkert i båten. Jag blev helt enkelt beroende av mina arbetsgivares välvilja och lät mig själv tro att det här var det bästa som jag kunde få. Jag hade gett upp.

Ni hör ju själva hur självömkande och löjligt det låter. Vinnare ger inte upp, så är det bara, och jag har inte varit en vinnare på ett bra tag (oavsett hur mycket min sambo än peppar mig att tro det). Men nu är det slut på det. Det är dags att ta tag i mig själv och min livssituation. Ingen förutom jag själv kan ändra på den och nu jävlar ska jag ha ett bra jobb där jag får använda mina kunskaper och min kreativitet! Det är dags för en nystart.  Mina tankar och planer för denna nystart kommer i del två av det här blogginlägget (det börjar ju bli lite långrandigt nu, eller vad säger ni?). Då ska jag även avslöja den andra saken som fick mig att verkligen vilja ta tag i saker och ting och bland annat starta den här bloggen. Fortsättning följer...