Okej, som vanligt är jag inte bra på det här med att uppdatera regelbundet, vilket ledde till att det nu har gått nästan tre veckor sen mitt första inlägg. Fy på mig, helt enkelt. Bloggare som inte uppdaterar ordentligt får inga läsare, så skärpning på mig! Jag vill även, innan inlägget fortsätter, berätta att jag har fått ett nytt jobb. Återigen som städare, men det är ett bra jobb och min "chef" är min sambos kompis och även jag känner honom. Så stort tack till dem för att de fixade det här jobbet!
Hur som helst, jag hade ju utlovat ett avslöjande av den där andra saken som fick mig att starta den här bloggen. Jag tror att det är därför jag har dragit mig lite från att uppdatera, eftersom en del av mig nog tycker att det är lite pinsamt (av vilken anledning vet jag faktiskt inte, det är bara en svag känsla som smyger sig på när jag tänker på det). Men jag ska stå mitt kast och berätta om vad som fick igång mig. Tanken på en blogg började med en film: Julie och Julia. Filmen är baserad på en sann historia om amerikanskan Julie Powell som 2002 startade en blogg och utmanade sig att laga alla recept i Julia Childs första kokbok. Julia Child skrev flera kokböcker, var en känd TV-kock som fokuserade på det franska köket och är känd för att ha ökat amerikanernas kulinariska medvetande under 1970- och 1980-talen. Men det var Julie Powells historia som verkligen grep tag i mig och som jag relaterade till. Hon hade arbetat som redaktör (om jag inte missminner mig) för en stor tidning, men slutade för att följa sin författardröm. Hon misslyckades och lämnade skribentvärlden och började istället jobba som telefonist på Lower Manhattan Development Corporation. Jag vet självklart inte hur det verkligen var för henne, men i filmen porträtteras hon som olycklig, hånas av sina framgångsrika skribentvänner och hon känner sig allmänt misslyckad. Det enda som gör henne riktigt lycklig är matlagning. Hennes man föreslår att hon ska starta en blogg och att hon ska sätta en deadline, för att hon ska bli färdig med sitt projekt. Och utifrån det fortsätter filmen.
Jag brukar vanligtvis inte attraheras av så kallade chick flicks, men jag fann mig själv bli engagerad i filmen och satt och grät till och från för att jag berördes så av Julie Powell. Jag kände igen mig i henne. Inte just i det där att hennes vänner hånade henne, mina vänner är tusen gånger bättre än de vännerna, men i hennes känsla av misslyckande. Liksom Powell har jag också tvingats ta ett jobb som jag egentligen inte vill göra, men som jag behöver mer än väl för att få in pengar. Tro för all del inte att jag inte är tacksam, för det är jag. Jag är av inställningen att ett jobb är ett jobb och att man inte kan sätta näsan i vädret och anse sig själv för fin för att göra vissa jobb. Behöver man få in pengar så får man ibland bita i det sura äpplet och göra det med ett leende på läpparna. Poängen med det här är att jag vill så oerhört mycket mer och att jag är besviken på mig själv för att jag inte lyckats få ett jobb som jag verkligen kan och som jag är utbildad för. Det är känslan av misslyckande som jag liksom inte kan skaka av mig. Men som jag skrev i mitt tidigare inlägg, det är bara jag själv som kan göra något åt situationen. När jag såg filmen och hur bra det gick med Powells blogg fick jag en idé om att jag själv kanske skulle kunna göra något liknande.
Nu kanske vissa av er tycker att jag inte är något annat än en regelrätt idétjuv, men som jag ser det är mitt projekt helt annorlunda och det är aldrig fel att bli inspirerad av något och jag blev verkligen inspirerad. Och för de som tror att jag inbillar mig att jag ska göra stor succé och bli en stor känd bloggerska; några sådana tankar har jag inte alls. Ni förstår, det är själva utmaningen som är grejen. Om det sedan leder vidare till att jag får ett jobb eller att jag lyckas på annat sätt så är det helt underbart, men det är inte det som är mitt mål. Mitt problem, liksom Powell, är att jag är dålig på att slutföra saker och ting (ibland är jag även dålig på att börja, men jag har kommit igång med bloggen åtminstone). Men den här gången ska jag verkligen lyckas med det jag föresatt mig. De här inläggen har inte rubrikerna jobbutmaningen av en slump. I nästa inlägg kommer själva "planen" för hela bloggen. Fortsättning följer...
