Jag måste tillstå att jag själv blivit lite av ett fotbollsfan; ett ord jag knappast skulle använt om mig själv för tio år sedan. Efter att igår ha supportat sambon i matchen mot Mjällby (som jag också stödhåller på, jag är ju ändå bleking i hjärtat) satt jag och höll både tummar och tår för att Malmö inte skulle ta tre poäng. Jag, som aldrig brytt mig det minsta om fotboll, satt och hade sjuk ångest och vågade inte gå bort och sätta mig bredvid sambon, av rädsla för att sabba något och se Malmö göra mål. Och om jag hade ångest kan ni tänka er hur sambon mådde. Mannen var ett nervknippe hela kvällen och jag är förvånad över att han lyckades somna alls igår kväll, så uppspelt som han var.
På söndag blir jag gräsänka, då åker sambon och hans bästa kompis och några till upp till Borås för att se Elfsborg möta Åtvidaberg i årets sista match. Det skiljer två poäng mellan Elfsborg och Malmö och något annat än en seger är inte att tänka på. Det är med andra ord oliiiidligt spännande och det är så det borde vara tycker jag. Guldstriden är i år stenhård och det är då fotboll eller sport överlag blir som bäst. Det blir på något sätt roligare att se på och värt mer om lagen måste kämpa så hårt de bara kan för att nå sitt mål. Det är lite som att svära i kyrkan när man bor i Skåne och inte håller på MFF eller något av de andra Skånelagen (extra mycket för sambon som faktiskt är skåning men ändå håller på ett Boråslag), men jag hoppas verkligen att sambon får uppleva ännu ett SM-guld på söndag. Jag vill verkligen att Elfsborg ska vinna, för att de är värda det. De har kämpat för att ligga i topp och igår visade de verkligen att de är att räkna med. På söndag håller jag återigen alla tummar och tår och hoppas att Elfsborg visar samma hjärta och kämpaglöd som i gårdagens match.
![]() | ||
Hunden supportar också Elfsborg, eller kanske mest husse. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar