Mando Diao på svenska gör lyrikälskaren i mig glad

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs,
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Så börjar Gustaf Frödings dikt Strövtåg i hembygden, en dikt som är något av det vackraste och samtidigt sorgsnaste som jag någonsin läst och som jag tycker väldigt mycket om. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle tycka ännu mer om den i musikalisk version, men första gången jag hörde den i tappning av Mando Diao högg det till i hjärtat på mig. Med ett sådant vemod och en sådan kärlek hade jag aldrig hört dikten tolkas tidigare. Jag spelade den om och om igen och jag kunde riktigt känna hur omhuldad dikten blivit av gruppen.

Igår släpptes deras album Infruset, även en av dikterna som är med på skivan. Tio dikter av Fröding har tonsatts och förutom Strövtåg i hembygden har jag även hört Snigelns visa som de spelade när de medverkade i tv-programmet Babel. Även den tonsättningen kändes helt rätt för just den dikten. I övrigt har jag bara hört små snuttar av de andra spåren på plattan, men det bådar gott inför genomlyssningen kan jag säga. Det känns som att bandet verkligen satt sig in i Frödings tankevärld och att de tänkt till inför varje dikt. De recensioner jag läst om skivan har varit till största delen positiva och jag tror verkligen att det här var ett lyckokast för såväl Mando Diao som för Gustaf Fröding. Inte bara får bandet chansen att visa upp en helt ny repetoar, gemene man får också en chans att ta del av en av Sveriges störste poeter och kanske finns det människor som får en helt ny relation till Fröding än de haft tidigare. Jag tänker till exempel på folk som aldrig riktigt tyckt om poesi, som kanske tvingades traggla dikter i skolan och inte fann någon glädje eller intresse i lyrik. Jag medger att poesi inte är för alla, men Frödings språk är inte svårt, så som en del diktare kan vara och ska man börja någonstans så är hans dikter ett utmärkt val.

Svårt är det dock att tonsätta dikter; åtminstone tänker jag mig att det torde vara en skrämmande uppgift för en musiker att ta sig an texter som ofta är välkända och hyllade och ofta inte ett dugg musikanpassade. Ibland, eller ganska ofta, blir det fel. Just Fröding har tonsatts tidigare, med blandade resultat. För det mesta blir melodierna glättiga och lite käcka. I vissa fall funkar det, som i Sven-Ingvars version av Det var dans bort i vägen. I andra fall funkar det inte alls, som med dikten Anita även den tonsatt av Sven-Ingvars. Blandade resultat där alltså.

Trots att det är svårt avskräcker det inte artister från att försöka. För nog måste det vara rätt spännande att försöka ge liv åt lyrik med musikens hjälp? En utmaning, ett försök att göra något av ett älskat verk eller varför inte ett okänt sådant? I de flesta fall handlar det dock om mycket kända verk och författare. Edgar Allan Poe är en sådan författare, vars verk har tonsatts jag vet inte hur många gånger. Jag minns när artisten Lou Reed 2003 släppte ett helt album baserat på hans verk. Albumet, som fick namnet The Raven efter Poes kända dikt, fick som jag minns det blandade recensioner. Jag gick sista året på gymnasiet när albumet släpptes och vår svensklärare var ett stort fan av Lou Reed. Han såg detta som ett ypperligt tillfälle att spela Lou Reed och samtidigt låta oss analysera Edgar Allan Poe. Jag var inte särdeles imponerad då och jag är det inte heller idag. Visst finns där guldkorn, men överlag försöker han för mycket och till slut blir det en enda stor goth/rock-sörja av alltihop. Vill man höra bra Poe-tolkningar, lyssna hellre på till exempel Iggy Pops tolkning av The Tell-Tale Heart.

Säga vad man vill om det där med lyrik och musik, men lätt är det inte att sätta toner till ord. Jag vet knappt hur låtskrivare får till texter tänkta att tonsättas så att de blir riktigt bra. För egen del tror jag att det handlar om en förståelse för lyriken, lika väl som en förståelse för musiken. Där måste finnas en känsla och en nerv och framförallt måste där finnas hjärta; en kärlek för poeten och dennes ord. Det är de versionerna som verkligen fastnar, men som så mycket annat är det där så oerhört individuellt. Det hade ju varit fantastiskt om min syn på saken var sanningen, men det är upp till var och en att tycka. Så jag ber om ursäkt till de Lou Reed fans jag upprört, men jag lyssnar hellre på Lou Reed när han bara är Lou Reed och inte Lou Reed Poe. Avslutningsvis vill jag tipsa om två artister/grupper som lyckats med att tolka en av mina absoluta favoritdiktare, Dan Andersson. Lyssna gärna på Sofia Karlsson eller Hootenany Singers, så får ni verkligt fina tolkningar av en briljant poet.