Att börja ett nytt jobb eller att få en ny arbetsuppgift kan ibland framkalla märkliga känslor. De senaste månaderna har jag gått omkring med rädslan av att jag egentligen inte vet vad jag håller på med och att någon snart kommer att komma på mig och berätta för alla att jag bara fejkar. Varje gång man möter en kollega i korridoren väntar man sig att denne ska avslöja all ens okunnighet och inkompetens. Som en liten klump har den rädslan legat i magen och gjort sig påmind varje dag sedan slutet av mars. Det tog ända tills slutet av förra veckan innan den där klumpen började lösas upp och nu har den äntligen försvunnit. Jag har äntligen lyckats släppa alla tvivel på mig själv och det är en ljusare framtid som går mig till mötes.
Men nu går jag händelserna lite i förväg. Eftersom jag inte uppdaterat bloggen på så länge krävs det en förklaring till ovanstående stycke. Som ni vet från det senaste inlägget så började jag i början av året som timvikarie på min sambos arbetsplats. Jag blev vänligt emottagen och känner mig nu som en i gänget. Jag har jobbat väldigt mycket det senaste halvåret och även om jag på intet sätt önskar att mina kollegor ska drabbas av sjukdomar är det de facto så att sjuka, vabbande eller komplediga kollegor är timvikariens bästa vän.
I slutet av mars skulle det visa sig att ens utbildning också kan vara ens bästa vän - jag trodde knappt det var sant när jag fick frågan om att ansvara för skolans bibliotek. Jag sa ja utan omsvep och efter påsklovet påbörjade jag det omfattande arbetet med att få ordning på biblioteket (som var något oorganiserat efter en flytt från ett annat rum till det nuvarande). Efter bara ett par dagar insåg jag att det var inte så lite arbete att göra och det var nu den där känslan infann sig; att jag hade tagit mig vatten över huvudet och att jag ju faktiskt inte visste någonting om att vara bibliotekarie och hur i hela världen skulle jag fixa det här?
Innerst inne tror jag att jag medvetet lät den där rädslan ta plats, som ett slags skydd mot eventuell besvikelse. Chanserna att få fortsätta ansvara för biblioteket nästa termin var högst osäkra och jag ville helt enkelt inte ge mig själv för stora förhoppningar. Hittills har det minst sagt varit kärvt för mig på jobbfronten, så varför skulle det vara annorlunda den här gången? Svaret på den frågan gav jag mig själv när chefen bad mig göra en sammanställning av bibliotekets status. Jag sa till mig själv att jag inte kan göra mer än mitt allra bästa. Oavsett vad som händer så kan åtminstone jag själv vara stolt över vad jag åstadkommit. Jag har kunskapen och passionen och jag har även god kontakt med eleverna och övriga lärare. Jag slutade helt enkelt sabotera för mig själv och tog tillvara på mina styrkor.
Förra veckan hade jag möte med chefen om biblioteket. Nervös men väl förberedd gick jag in och levererade. Inte bara det, jag imponerade. När hände det senast? Mitt hårda arbete och min välskrivna rapport om biblioteket gav resultat och jag gick därifrån med löfte om fortsatt arbete till hösten. I mitt huvud har jag redan börjat planera för bibliotekets framtid - och för min egen. Oavsett vad som händer från och med nu, oavsett var jag hamnar eller vad jag gör, så tror jag att jag äntligen lärt mig att så länge jag gör mitt bästa, så länge jag kan vara stolt över och stå för det jag gör och säger, så kommer det gå bra.
