Vad säger ditt badrum om dig?

Idag tog jag för första gången en ordentlig titt på den gigantiska högen med tidningar och böcker som ligger i vårt badrum och insåg att jag och sambon har en oerhört varierad smak i vårt läsande. Efter lite räknande kom jag fram till att här ligger fyra böcker, ett seriealbum, tio olika tidningar och magasin samt två stycken kataloger. Och när jag säger tio olika tidningar menar jag inte antalet tidningar utan antalet titlar. Antalet tidningar ska vi inte tala om. Jag försöker rensa i högen då och då men på något sätt blir det alltid en enorm hög med litteratur där ändå.

Vad är det då för publikationer som hittat sin väg in i vårt badrum då? Böckerna är tre självbiografier, varav två av dem handlar om medlemmar ur Guns n' Roses och den tredje om Liam Norberg. Den fjärde boken är Historien om Sverige av Herman Lindqvist. Så ser det oftast ut när böcker hittar sin väg in i vårt badrum; självbiografier och historieböcker, även om Jack av Ulf Lundell till och från gör gästspel här inne. Jag vet inte varför just dessa genrer gör sig så bra som toalettläsning; kanske har det något att göra med att det är mycket lättare att slita sig ifrån dem än om det är en vanlig roman. Det kanske ska tilläggas dock att ingen av böckerna är mina. Jag tar gärna med mig böcker in i på toa men jag tar väldigt gärna med dem tillbaka ut igen. Det ligger hos mig en djup ovilja att utsätta mina böcker för risken att skadas på något sätt (vilket är ironiskt med tanke på hur jag som barn behandlade mina böcker). Därmed inte sagt att jag inte läser det som sambon lämnar där inne, eftersom han liksom jag har en förmåga att hitta böcker som vi båda tycker om.

Seriealbumet (eller serieboken eller vad man nu vill kalla det) är Zelda 2 - Kampen fortsätter av Lina Neidestam och har ni inte gjort hennes bekantskap tidigare så föreslår jag att ni gör det. Zelda är (och nu citerar jag från Neidestams egen hemsida) "en idealistisk, bloggande åttiotalistsnärta som med dubbelmoral och ihåliga argument slåss mot de patriarkala väderkvarnarna". Serien är rolig, elak och smart och som 80-talist som har en utbildning inom media är igenkänningsfaktorn för mig ofta hög (ibland pinsamt hög). Men även icke-80-talister kan uppskatta denna serier, som passar alla (utom möjligtvis de som är födda på 00-talet, större delen av innehållet är nog inte för deras ögon riktigt än). För er som vill veta mer om Lina Neidestam och hennes arbete finns all info på den här sidan: www.linaneidestam.se

För övrigt fortsätter serietemat bland tidningarna. Hälften av titlarna är serier. Populärast av dessa är Fantomen, Pondus och Nemi. För en oinsatt skulle det vara lätt att tro att det är jag som läser Nemi och att min sambo läser de andra två. Så är icke fallet. Jag älskar till exempel Pondus även fast huvudtemat i serien är fotboll. Antagligen är det den sjuka humorn som tilltalar mig. Och för det mesta är det sambon som köper hem Nemi, även om jag också uppskattar hennes no-nonsense attityd. Nemi och Zelda känns ganska besläktade ur den synpunkten - de har både oerhört starka åsikter men lever inte alltid upp till allt de propagerar för.

Övriga tidningar visar kanske lite mer vad vi har för intressen oss sinsemellan. ELLE, Offside, Fighter Magazine, Allt om Vetenskap Tema Historia samt Illustrerad Vetenskap Historia. Den första är min, de därefter är hans och de två sista läser vi båda två. Historietidningarna behöver vi knappast orda mycket om; det är bra tidningar och eftersom både jag och sambon har ett stort historieintresse (han är ju lärare i ämnet för böfvelen!) faller det sig naturligt att dessa publikationer ständigt ligger i vårt badrum. Fighter hittar även den sällan sin väg ut därifrån. Den får sambon gärna ha för sig själv, däremot sneglar jag i Offside då och då, även om fotbollsintresset inte är särdeles stark hos mig, som sagt var. Framför allt tycker jag väldigt mycket om journalistiken i Offside. Och kan en tidning helt ägnad åt fotboll få en fotbollsanalfabet att tycka att denna bollsport nog är lite intressant ändå, då måste det ju vara en bra tidning, det säger sig självt. Min ELLE däremot, eller bokstavstidningen som sambon brukar säga (förstår ni inte vad han menar med det, grunna lite på det så kommer ni nog på det) brukar jag för det mesta få ha för mig själv. Jag säger för det mesta, eftersom jag har kommit in på toa och hittat min tidning uppslagen på golvet fastän jag själv inte läst i den. Sambon skulle aldrig erkänna att han läst den, inte ens under knivhot, men jag tror nog att han kanske gillar den lite ändå. Eller gillar han bara de fina glansiga bilderna.

Om vi ska försöka sammanfatta det här nu då så verkar det ju vara ett ordentligt hopkok det här, våra läsvanor. Men jag ser ändå en röd tråd där, någonstans. Självbiografier, historia, sport, serier och så en liten klick mode som också får vara med på ett hörn. Säger det här något om våra läsvanor generellt sett? Lite. Mest av allt säger det att det är ämnen som är lätta att koppla av till. Som man kan fördriva tiden med medan man sitter där med rumpan mot toasitsen. För ni skulle bara se hur våra bokhyllor ser ut i övrigt. Det är ett sammelsurium av genrer och det ligger minst en bok på någon yta någonstans. Faktum är att hälften av alla böcker ligger nerpackade i lådor i förrådet, för de får helt enkelt inte plats i lägenheten. Vi älskar att läsa, det är bara så. Men kanske vore det inte fel med ett nytt inslag i badrumslitteraturen. Frågan är bara, vad ska man välja? Så många böcker, så många tidningar, så svårt att välja. Har ni något förslag, tas dessa tacksamt emot. Under tiden får jag väl försöka städa upp i litteraturhögen. Jag har en känsla att det går som det brukar med det. Nåja. TTFN - ta ta for now!   

Casper In Memoriam

Det är sorg idag. En kär gammal vän har lämnat jordelivet. Han hade ett bra liv, inget snack om saken, och han var gammal och mådde inte bra. Det var dags för honom att gå. Ändå känns det i hjärtat, där finns redan en saknad. Han förgyllde våra liv och fick oss att vara bättre människor. Han hette Casper och var den raraste cocker spaniel - herre som fanns på denna jord.

Det finns kanske de som slutar läsa här. Som tycker att ett blogginlägg om en hund inte är värt er tid. Jag tycker ni ska ta er tiden och kanske lär ni er att djur kan ha en lika stor plats i ens hjärta som en människa. Jag vet att det kan vara svårt för vissa att förstå det. Min egen sambo sa för en tid sedan: "Jag visste inte att man kunde tycka om ett djur så här mycket. Men nu vet jag". Han har inte vuxit upp med djur så som jag gjort, har alltid varit rädd för hundar. Han kunde inte riktigt förstå hur bunden man faktiskt kan bli vid ett husdjur, förrän han fick ett själv. Men vi måste backa bandet lite här. För om det inte hade varit för gamle Casper så hade inte vår egen hund Nanna funnits i våra liv idag.

Hösten 2007 träffades de första gången. Alex var paniskt rädd för hundar. Och nu skulle han sätta foten i mitt föräldrahem, där det fanns hundar till höger och vänster och säkert fram och bak också. Att säga att han var livrädd är att uttrycka det milt. De stora hundarna skrämde honom och han höll sig klistrad vid min sida vart jag än gick. Men Casper, med sitt lugna sätt, fick honom att slappna av. Casper hoppade inte på honom, som de andra hundarna; hade inte deras burdusa sätt att hälsa och be om uppmärksamhet. När vi skulle äta satte sig Casper nära Alex, eftersom Casper snabbt insåg att här fanns någon som man säkert kunde få mat av om man bara tiggde tillräckligt tyst och länge. Men han trängde sig inte på, höll sig lugn, fick Alex att bli bekväm med att han satt där. Det gav utdelning. Casper fick en massa munsbitar och Alex slappnade av lite. Det tog tid, men med Caspers hjälp vande han sig så småningom vid hundarnas närvaro och rädslan slipades ner bit för bit.

Casper köptes som sällskap åt mina föräldrars ena hund, när den äldsta hunden dog. Han blev genast en del av familjen. Vi upptäckte snabbt att han var bra på agility och så var en ny passion född i vår hundtokiga familj. Hans kärlek till mat blev snart uppenbar och vände man ryggen åt mat som fanns inom räckhåll för hans nos fick man skylla sig själv. Då låg det strax i hans mage. Hans favorit var spaghetti med köttfärssås. Märk noga, spaghetti. Visst åt han makaroner också, men han visste om det var makaroner eller spaghetti som mamma lagade och spaghetti var alltid det bättre alternativet. Men framförallt var det hans snällhet och lugn som utmärkte honom (om det nu inte vankades mat, då blev han rena rama pipmaskinen). Ju äldre han blev och ju fler av hans kroppsliga förmågor som försvann (synen, hörseln, huvudet), höll sig aptiten och luktsinnet i topptrim ända fram till slutet.

Till slut blev det ändå för mycket för honom. Kroppen sa ifrån och det jobbiga beslutet att låta honom somna in var till slut tvunget att tas. Han fyllde 15 i somras och det är en aktningsvärd ålder att uppnå för en hund. Han hade ett bra liv med mycket kärlek och vi kommer alltid att minnas honom med värme i våra hjärtan. Som jag sa, det kan kanske vara svårt för vissa att förstå hur man kan älska ett djur så mycket och sörja det lika mycket när det dör. De människorna förstår nog inte vilken betydelse ett djur kan komma att ha för en och vilka personligheter djur kan vara. Casper hade verkligen personlighet, han hade karaktär. Och det är de djuren man minns mest tror jag; de som med sitt sätt att vara och sina egenheter sätter spår i ens hjärtan. Idag minns vi Casper, den finaste cocker spaniel - herre som fanns på denna jord.

Casper 

1997 - 2012

Med boxningshandskarna på

Det är lika bra att jag erkänner, jag är lite trött. Just nu, just idag, är jag trött. Det tar kraft att kämpa för det man vill åstadkomma i livet. Det tar kraft att kämpa när det dessutom händer så mycket annat runt omkring som man inte kan lägga åt sidan, för att man behövs, för att man vill hjälpa och stötta och finnas till för andra. Och jag vill inget hellre än att finnas till för de i mitt liv som behöver det. Det är de man älskar som betyder mest och kan man inte finnas till för dem, kan man inte sätta sig själv åt sidan lite när någon annan behöver en som mest, då är det inte mycket bevänt med en. För de jag älskar kan jag gå genom eld och vatten och jag gör det också.

Så det är inte konstigt att jag är lite trött. Lite sårbar. Har känslorna utanpå kroppen. Blir upprörd för småsaker. Idag är en sådan dag när jag blir ledsen för ingenting, upprörd för något som visar sig vara något helt annat. För att jag tolkade fel. Det blir lätt så, när det är mycket som händer och inget som man kan berätta för vem som helst. Kanske orkar man heller inte förklara. Det är lättare att ha taggarna utåt och bli upprörd för att få utlopp för allt som virvlar runt i ens inre.

Jag är perfektionist. Jag tycker inte om att misslyckas. Jag kräver mer av mig själv än någon annan gör. Med detta gör jag mig själv ofta otjänster. Ändå kan jag inte sluta att vara självkritisk. Det är ingen bra kombination när man redan har mycket att hantera, ingen bra kombination på ledsna trötta dagar. Det som är bra är att jag, efter att jag varit upprörd, efter att jag dragit in taggarna igen, kan ta ett steg tillbaka och se det positiva i kritiken som jag får. Det är bra. Kunde jag bara sluta vara perfektionist hade det varit ännu bättre. Men det är en lång utdragen kamp som jag inte orkar kämpa just nu ihop med alla de andra kamperna.

Så vad fick mig att bryta ihop idag? Vad annat än det här med jobb, som så många gånger förr. En oskyldig kommentar om ifall jag visste vad jag har gett mig in på med det här frilansandet, fick mig att tappa fattningen totalt. Är jag beredd på att jag kanske inte kommer att lyckas, var frågan. Och allt jag kunde tänka var, "vad fan, hur ska jag kunna tro att jag kommer att lyckas om folk säger att jag inte kommer att lyckas? Tror de inte att jag inte redan har koll på vad det här kommer att innebära för mig?". Tårar kom från ingenstans och en ilska. Allt för att någon som bryr sig stilla undrade om jag är beredd på den hårda verkligheten som frilansande innebär.

Som sagt, jag är lite trött, lite sårbar just nu. Och alltid självkritisk. Och trots att jag är väl medveten om att allt kan gå åt helvete så är det just precis det jag är rädd för: att allt ska gå åt helvete. För att jag har så svårt att hitta ett jobb. För att jag känner mig så usel och misslyckad för att jag inte kan bidra ekonomiskt. För att jag inte vill något annat än att skriva och uttrycka mig och göra det som jag vet att jag är bra på, vilket verkar vara det som är svårast att åstadkomma just nu.

Men när jag känner mig som tröttast, när jag bara vill ge upp, då snörar jag på mig boxhandskarna, ger mig själv en smäll och fortsätter sedan att boxa mig fram för att nå mitt mål. För jag ska inte ge upp. Jag har viljan, jag har drivet, jag har förmågan. Jag har kämpat mig fram förut och jag kan göra det igen. Livet är ingen dans på rosor och det är det inte att starta ett företag heller. Ja, jag kan misslyckas, den risken finns. Och rädslan för det finns med mig. Men viljan och hoppet är starkare än rädslan; ger jag det inte en chans kommer jag aldrig veta om jag lyckas.

Så tack, alla ni som bryr er och alla ni som har möjlighet att se nyktert på situationen och ge mig synpunkter som jag behöver även om jag inte vet det själv. Tack för att ni ger mig stöd och tack för att ni hjälper mig framåt, oavsett hur ni gör det. Och mest av allt tack till Alex, min underbara sambo, som alltid finns där för mig. Tillsammans kan vi gå genom eld och vatten.

En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör - och bekväma kläder

Klockan är 13.00 denna onsdag och jag myser fortfarande runt i pyjamaskläder. Överdelen består av en av pappas gamla arbetsskjortor, från den tiden då jag bara var en liten parvel och han fortfarande körde buss. Tror hans arbetsplats bytte namn tre gånger under den tiden; först var det Skogsgårds, sen Linjebuss och till sist Swebus. Skjortan som jag har står det Linjebuss på. Kanske inte så snygg, men väldigt bekväm.

I mitt tycke är herrkläder de bästa kläderna att mysa runt i, eftersom de av någon anledning alltid verkar tillverkas för att vara bekväma, till skillnad från kvinnokläder. Jag har flertalet av pappas gamla kläder i min garderob. I vår familj har vi en ovana att inte fråga innan vi norpar, jag menar lånar, kläder av varandra. Jag ber om ursäkt till dig i efterhand pappa, att jag inte frågade, men jag tänkte att du ändå inte haft dem på x antal år (eftersom de är från tiden före och runt min födelse och första år och inte längre passar honom. Och hade de passat hade han nog ändå inte velat ha dem). Dock tror jag att han redan vet att jag har kläderna, eftersom jag brukar paradera omkring i dem när jag är hemma och hälsar på och tvingas ha sovkläder med mig. Och för den delen är jag knappast ensam om att sno hans kläder. Jag vet inte hur många t-shirtar som har funnit sin väg från hans garderob till mina systrars genom åren för att bli till oversize-tröjor att sova i. Själv har jag inte "lånat" några t-tröjor, jag hatar halslinningen på dem så jag bär dem för det mesta inte.  Jag tog hans tröja från Gul & Blå istället.

Nu kanske ni undrar om jag inte gjort en räd i min sambos garderob också? Jo då, inte heller han har sluppit undan. Min favorit är en blå wct tröja som det står DDR på. Den blev favorit innan vi ens var tillsammans faktiskt och när jag flyttade till Kalmar 2007 fick jag den av honom i present. Jag minns en gång när jag bodde på Nygatan i Kalmar och vaktmästaren ringde på. Han skulle fixa något i nån av mina rumskompisars rum och när jag öppnade dörren började han tala engelska med mig. Varför? För att jag hade DDR-tröjan på mig och han antog automatiskt att jag var från Tyskland. Det roliga var att jag fortsatte att prata engelska med honom som om jag verkligen var från ett annat land. Ibland är man förvirrad när det är tidigt på morgonen.

Det där med att sno kläder från sina närmaste handlar inte bara om att utöka sin egen garderob. I många fall har jag faktiskt gjort det i bevarandets anda. När jag var yngre, läs för en tio-femton år sedan ungefär, och mitt modeintresse vaknade till liv, hittade jag många av min mammas kläder från 80-talet. Nej, allt var långt ifrån snyggt, men jag lyckades nog plocka russinen ur kakan där. Tyvärr ligger det mesta av det jag hittade då undanstoppat igen. Min mamma har alltid varit lång och smal, till skillnad från mig som nuförtiden har en helt annan passform (vi ska inte gå in på vilken). Jag brukar säga till mig själv att "någon gång ska jag komma i dem igen". Vi får väl se när - för tillfället tvivlar jag på att det blir inom den närmaste framtiden. Nåja, kläderna är åtminstone bevarade till eftervärlden, det är väl alltid något.

Så, nu har jag äntligen druckit upp mitt te och ätit upp mina mackor så nu ska jag ta hunden och gå ut i blåsten. Nästa gång jag skriver kanske jag gör ett mer meningsfullt inlägg. Eller gör jag ännu ett inlägg om kläder och myspys och frukosterande för att mörka min ineffektivitet. TTFN - ta ta for now!

Vuxenvåndor och födelsedagsfunderingar

Jag gör som Nalle Puh och önskar er en glad blåsdag, för något annat kan man inte säga att den här dagen är, åtminstone inte här i Skåne. Jag vill också gratulera min lillasyster Rebecca som fyller år idag. Grattis på 21-årsdagen! När blev du så stor förresten? Du är ju minstingen, känns som det bara var häromdagen du var en liten 11-åring som "lånade" kläder ur min garderob (ja inte bara du, Jessica också). Men faktum är att ni är vuxna nu och jag kunde inte vara stoltare över mina fina systrar! Men kom ihåg, storasyster vet alltid bäst. ;)

Jag hade tänkt göra ett kulturigt inlägg, men jag väntar med det till senare idag. Det passar inte riktigt in med litteraturteoretiska tankar och debatter med tanke på min inledning. Så vi fortsätter med födelsedagstemat. För det här med att fylla år verkar på något sätt alltid ge upphov till stora känslor. Antingen älskar man det eller så hatar man det. Bäst är det nog att fylla år när man är barn. Barn har ännu inte kommit att förknippa födelsedagar med saker som ångest och åldersnoja; för dem handlar det om presenter, tårta, ballonger, kalas - roliga saker helt enkelt. Ett litet tag i alla fall.

För medan den vuxne oftast inte vill bli äldre, vill barnet inget hellre än att bli äldre. Hur ofta får inte barn höra saker som "du är ju stor nu" för att en stund senare påminnas om att han eller hon ändå inte är tillräckligt stor. Jag minns själv i somras när jag var i Malmö Folkets Park med två av mina syskonbarn och de skulle åka karuseller. De ville åka radiobilarna, men den yngste av dem var inte lång nog. Det tog säkert en kvart att förklara varför de var tvungna att åka en annan karusell och frasen "men jag kan försöka" upprepades mer än en gång. Viljan var det inget fel på, men längdreglerna för karusellåkning finns där av en anledning. Besvikelsen när han förstod att vi inte kunde åka radiobilarna var tydlig, men på barns sätt byttes den tack och lov snabbt till glädje när vi hittade en annan karusell som var minst lika rolig och så var allt bra igen.

Det är verkligen lustigt hur man som barn ibland så gärna vill skynda sig att bli vuxen. Tänk om man verkligen förstod vad vuxenvärlden innebär och hur mycket enklare det kan vara att vara barn? Tänk om man visste hur många gånger ens vuxna jag önskar sig tillbaka till barndomen. Jag säger inte att det gäller för alla, för alla har verkligen inte en underbar barndom och för dem barnen är det kanske en större gåva att bli vuxen. Men generellt sett är det så; barn vill bli vuxna och vuxna önskar att de kunde få fortsätta vara barn. Samtidigt tror jag att det kommer en tid i en ung persons liv när de plötsligt inser allvaret med att bli vuxen och önskar att de kunde få fortsätta vara barn. Åtminstone var det så för mig. Pressen från omgivning i samband med gymnasievalet var enorm - vad ska du bli, välj nu rätt. Vissa sa att jag kunde bli vad som helst, skolans syokonsulent sa att jag absolut inte kunde bli journalist - jag var alldeles för blyg, det skulle aldrig gå. Han hade fel, tack och lov. Sen har vi allt det där ökade ansvaret som kommer med att bli äldre. Ansvar - smaka på det ordet. Så allvarligt. Man vet att det inte är något som går att skämta bort. Ansvar måste förvaltas när man väl fått det i sina händer, oavsett om man är redo eller inte. Hur vet man ens om man är redo? Jag önskar jag hade ett svar på den frågan, men det har jag inte.

Usch så allvarlig jag blev nu (allvarlig, också ett vuxenord). Ja, födelsedagar och åldrande kan vara allvarligt, så som jag poängterat ovan. Men födelsedagar är också vad vi gör dem till. Om vi vill att det ska vara en härlig dag fylld av glädje och glada upptåg, då blir de det. Vill vi att de inte ska vara alls, då är de inte heller. Jag lovar att jag oftast inte är så här filosofisk när det gäller mina egna födelsedagar. Och jag hoppas att ni inte heller är det. Och jag hoppas att du, älskade syster, och alla andra som fyller år idag, får en fantastisk födelsedag!

Septembersymfoni

Hösten verkade komma plötsligt det här året. Morgonen den första september var frisk och guldgul som ett äpple [...]

Jag inleder bloggen idag med att vara nördig och citerar Harry Potter och dödsrelikerna. Men just de orden kändes väldigt passande den här dagen. Kanske inte hundra procent sanna, för inte har hösten kommit särskilt plötsligt; den smög sig inte bara på utan varslade undan för undan om sitt antågande. Den andra meningen är dock sann, eller åtminstone kändes det så i morse när jag klev utanför huset för att gå på morgonpromenad med hunden. Det låg en friskhet i luften och solen, endast till hälften uppstigen, badade omgivningen i ett gyllene ljus; ett sådant där ljus som man bara upplever på morgonen. Jag tänkte direkt på det ovanstående citatet (ja, jag är så nördig att jag kommer ihåg sådant) och jag tänkte också i samma stund att det känns som höst. 

Det här var första morgonen på mycket länge som jag frös när jag gick ut och jag insåg snabbt att det var slut på att gå ut lättklädd på morgonen från och med nu. Det är dags att stoppa undan sommarkläderna och börja klä på sig ordentligt igen. Kanske ta på sig en mössa när man går ut på morgonen, dra på vantar när man går ut på kvällen. Innan man vet ordet av åker halsdukarna och vinterskorna fram av bara farten. Men än är det en bit kvar till vintern och den riktiga kölden sätter in. Och än kan september lura en; med soliga varma dagar narras man att tro att det fortfarande är varmt, att sommaren hänger kvar ett tag till. Man tar av sig de varma kläderna och njuter av solens strålar och så svisch! blir det plötsligt kallt igen. 

För många människor är hösten en jobbig period; med antågande mörker och regniga dagar kommer depressioner och dåligt humör. Min mamma tycker till exempel inte om hösten, för att inte tala om vad hon tycker om vintern. Hon fryser, blir nere av vädret och längtar tills det blir vår igen. För egen del tycker jag att hösten har sin charm. Ingen årstid ger mig en bättre ursäkt att stanna inne, krypa upp i soffan med en god bok och en stor kopp te (eller kanske choklad). Hösten är en tid för tända ljus, mys under varma filtar och att bara sitta och lyssna på regnet som slår mot fönsterrutorna. Ute i regnet vill jag dock inte vara. Särskilt inte med hunden. Hennes päls är högst icke-kompatibel med regn och snö och slask. Nej, jag väntar hellre på de där höstdagarna med blekt solsken, när man kan vandra genom högar med gulnande löv och plocka svamp i skogen. Om det nu funnits någon skog här nära Lund det vill säga. Det skulle väl vara Skrylle då, men vill jag ha en skogsupplevelse får jag nog åka hem till mina föräldrar; de har skogen precis intill knuten. 

Den här hösten ska jag göra precis som vanligt. Jag ska nörda loss med mitt tedrickande; jag ska göra en djupdykning i min tebutik och upptäcka en massa spännande tesorter. Jag ska läsa en massa böcker, både gamla och nya. Jag ska gå loss i köket och göra en massa härliga mustiga grytor och andra långkok, sånt som man mest bara äter om hösten. Jag ska tända en massa ljus och ha en massa mys med min älskling. Men förutom allt det där vanliga ska jag den här hösten också utmana mig själv. Förutom min nystart i karriären som jag brinner så mycket för, hoppas jag även kunna få en nystart på andra plan. Hitta en ny hobby, skaffa en hälsosammare livsstil och vad helst annat som jag kan hitta på att utmana mig själv med om det finns tid. För även om jag tänker göra alla de där sakerna, så måste det finnas tid till det. Jag har ingen lust att köra slut på mig själv bara för att jag vill hitta på nya saker. Jag hoppas att det blir tid till något nytt, men mest av allt hoppas jag på tid till att umgås med de jag älskar. 

Jag tror det här blir en bra höst.  

Paret som är guld värda

Två inlägg på en och samma dag, stoppa pressarna! Nej, men skämt åsido, jag kom på att jag inte skrivit något om mina morföräldrars guldbröllopsfest från förra helgen och skämdes lite över mig själv. Det är klart att jag måste berätta mer om denna underbara händelse och hylla deras kärlek.

I tider som dessa är det nästan svårt att förstå att min mormor och morfar har varit gifta i 50 år. De har levt med varandra i ett halvt sekel och trots att det säkert inte bara varit en dans på rosor så har de alltid älskat varandra villkorslös och gränslöst. Det fanns människor som dömde ut dem redan från början. Hur kunde min morfar vilja gifta sig med en kvinna som var skild och redan hade tre barn? Men han lyssnade inte på sådana kommentarer, han följde sitt hjärta och hans hjärta tillhörde min mormor redan från första stund de möttes. Och även om de tillsammans fick två egna barn, var de andra barnen lika viktiga och lika speciella för honom. Han älskar dem alla lika mycket.Och likadant har det varit med alla barnbarn och barnbarnsbarn; alla har behandlats lika och fått lika mycket kärlek.

Jag önskar att jag kunde säga att allt bara varit guld och gröna skogar, men som vi alla vet fungerar inte livet på det viset. Även i lördags var det viss smolk i bägaren på grund av... låt oss kalla det meningsskiljaktigheter mellan vissa familjemedlemmar. Men det hindrade varken mormor och morfar eller oss andra att fira deras kärlek och hylla dessa fina människor. Jag är väl kanske något partisk, eftersom de betyder så oerhört mycket för mig. Men de är verkligen underbara; snällare och rättvisare personer får man leta länge efter. Envisare också för den delen. Och med en kämpaglöd som heter duga.

I lördags höll jag ett tal till dem, i ett försök att förmedla lite av det som jag redan nämnt här. Med så mycket minnen att ta ifrån var det ett under att jag fick ihop ett tal över huvud taget. Men jag försökte ta med sådant som verkligen illustrerade hur mycket jag älskar min mormor och morfar och vilka fantastiska personer de är. Jag intalade mig själv att jag inte skulle gråta, men det gjorde jag ju, så klart. Till och med nu när jag sitter här i min ensamhet och skriver är det svårt att inte bli känslosam, för de har gjort så mycket för mig. Bara det faktum att de lät mig bo hos dem i tre år för att jag skulle kunna gå på det gymnasium som jag ville, visar hur underbara och snälla de är.

Så tack, mormor och morfar, för att ni alltid finns där och för att ni aldrig är rädda för att visa er kärlek!

Fotograf: Noomi Bertilsdotter

John Blund, var är du?

Har ni någonsin tänkt på hur mycket ljud påverkar en? Som igår kväll när jag låg och försökte somna; allt var tyst och stilla, fast ändå inte. De lugna jämna andetagen från min sovande sambo, snarkningarna från vår sovande hund, vinden som drog genom träden utanför, regnet mot fönstret och kylskåpets surrande. Allt det där registrerade min hjärna medan jag låg där och försökte komma till ro. Jag tänkte på hur alla de där ljuden (utom vinden och regnet) alltid fanns där och hur konstigt det skulle kännas om något av dem saknades. Till och med min sambos snarkningar är lugnande och inte alls störande (vilket nog inte alla skulle hålla med om, häromsistens höll han en vän på besök vaken med dem). Men jag har vant mig; för mig hade det varit konstigare om snarkningarna inte hade varit där. Det är kanske därför det är så svårt för mig att somna om han inte är där.

Igår kväll var det dock min egen hjärna som höll mig vaken längre än jag hade önskat. Som så många gånger förr strömmade det in en massa kreativa idéer i mitt huvud. Av någon anledning tycks jag alltid vara som mest kreativ precis innan sängdags. Problemet är att det sällan är läge att skriva ner alla idéer just då. Jag vill inte tända lampan, för då skulle min sambo vakna och han behöver sova så han orkar med sitt jobb. Inte heller kan jag gå någon annanstans eftersom vi bor i en etta och var jag än tänder lampan så stör det honom. Jag skaffade en läslampa för att lösa problemet. Läslampan visade sig vara starkare än våra vanliga lampor, vet inte riktigt hur lamptillverkaren tänkte där. För det mesta gömmer jag mig under täcket och skriver ner mina tankar och idéer i telefonen. Ganska ofta händer det dock att jag känner att jag inte orkar ta till mig alla idéer som jag får. Jag vill ju bara sova, jag vill att min hjärna varvar ner och stänger av all tankeaktivitet och tar den där välförtjänta vilan som den behöver. Jag tänker att om jag verkligen hade en riktigt bra idé så kommer jag ihåg den dagen efter. Tyvärr gör jag inte alltid det, men då kanske det ändå inte var en så bra idé som jag trodde.

Trots en viss motvillighet till att ibland ta till mig alla tankar som jag får, har jag upptäckt att det oftast är bättre att faktiskt skriva ner dem. Gör jag inte det brukar jag nämligen drabbas av synnerligen händelserika och levande drömmar. Dessa drömmar kör slut på mig fullständigt och jag vaknar tröttare än när jag gick och la mig. Så var det i morse. Jag har inget minne av vad jag har drömt, bara att det hände väldigt mycket saker och jag tror nog att jag drömde större delen av natten. När jag vaknade var jag oerhört trött och hade en hemsk huvudvärk. Den är tack och lov borta nu efter lite extra sömn efter att sambon gått till jobbet och hunden fått sin morgonpromenad och frukost. Efter ännu en promenad med hunden, frukost åt mig själv och en stor kopp te var jag redo att ta mig an dagens utmaningar. Förvisso är dessa inte många just idag; förutom jobb med affärsplanen innefattar de även kloklippning av hunden. Jag vet ju vilken av de uppgifterna som lockar minst, inte desto mindre måste de göras. Men jag jobbar nog på affärsplanen en liten stund till i alla fall. TTFN, ta ta for now!