Förra veckan hände flera saker på en och samma gång som fick mig att örfila mig själv mentalt, slå näven i bordet och säga att "nu får det vara nog". Först fick jag ett mejl från min arbetsgivare - ja ni läste rätt, ett mejl - där jag fick beskedet att de tyvärr inte hade plats för mig längre och att de tackade mig för tiden som jag varit hos dem. Jag tänker på intet sätt hänga ut min arbetsgivare, då de faktiskt varit hyggliga mot mig och gett mig arbete när jag så desperat behövde det. Men jag behöver knappast säga att jag blev besviken att få ett sådant besked via mejl, när jag arbetat där en längre tid och haft god kontakt med mina chefer. Man kan ju tycka att det då inte är för mycket begärt att åtminstone ringa och säga att jag blivit uppsagd. Dessutom blev jag lite förbannad, det ska jag erkänna. Här har jag gått och trott att jag hade mitt på det torra, att jag åtminstone skulle vara anställd fram till september och att jag kunde pusta ut lite och slippa oroa mig för att min sambo tvingas dra hela det ekonomiska lasset. Jag hade inte fått några som helst förvarningar eller hintar om att jag skulle tvingas gå. Hela min planering gick helt plötsligt om intet.
Men efter en stund, när jag lugnat ner mig själv lite och började fundera över den rådande situationen, blev jag förbannad på mig själv istället. Det senaste året har det inte varit roligt att vara Maria - åtminstone på det karriärmässiga planet. Jag har kämpat och kämpat för att hitta ett journalistjobb eller ett informatörsjobb och inte lyckats. Hela tiden har jag fått avslag efter avslag och att jag inte har något körkort och inte heller har råd eller har haft råd att ta det har knappast hjälpt. De året har det inte varit roligt att vara Maria -
åtminstone på det karriärmässiga planet. Jag har
kämpat och kämpat för att hitta ett journalistjobb eller
ett informatörsjobb och inte lyckats. Hela tiden har jag
fått avslag efter avslag och att jag inte har något
körkort och inte heller har råd eller har haft råd att
ta det har knappast hjälpt. Det spelar ingen roll vad jag provade,
hur mycket jag varierade mina ansökningar, jag fick
ändå inte net spelar ingen roll vad jag provade, hur mycket jag varierade mina ansökningar, jag fick ändå inte napp. Känslan av misslyckande smög sig på alltmer tills den till slut slog till med full kraft. Misslyckad och värdelös - jag skulle aldrig hitta ett jobb som jag var kvalificerad och utbildad för. Jag var övertygad om att min omgivning tyckte likadant och att de såg ner på mig (att detta säkert inte alls är sant var inget som min hjärna ville ta in). Kort sagt, jag grävde ner mig själv i ett svart självömkande hål. Så fick jag det här städjobbet och kunde äntligen börja bidra ekonomiskt igen. Jag sökte några journalistjobb här och där, men dels var det inte så många annonser ute och dels hade jag helt tappat tron på mig själv och min egen förmåga och kände att jag kanske inte förtjänade något bättre än det jobbet jag hade nu. Inget ont om städjobb; om ingen tog hand om städningen hur skulle samhället se ut då? Men det var inte riktigt det här jag hade tänkt mig efter fem och ett halvt års universitetsstudier. Och ändå, det var det här jag gjorde nu. Jag hade ett arbete och satt säkert i båten. Jag blev helt enkelt beroende av mina arbetsgivares välvilja och lät mig själv tro att det här var det bästa som jag kunde få. Jag hade gett upp.
Ni hör ju själva hur självömkande och löjligt det låter. Vinnare ger inte upp, så är det bara, och jag har inte varit en vinnare på ett bra tag (oavsett hur mycket min sambo än peppar mig att tro det). Men nu är det slut på det. Det är dags att ta tag i mig själv och min livssituation. Ingen förutom jag själv kan ändra på den och nu jävlar ska jag ha ett bra jobb där jag får använda mina kunskaper och min kreativitet! Det är dags för en nystart. Mina tankar och planer för denna nystart kommer i del två av det här blogginlägget (det börjar ju bli lite långrandigt nu, eller vad säger ni?). Då ska jag även avslöja den andra saken som fick mig att verkligen vilja ta tag i saker och ting och bland annat starta den här bloggen. Fortsättning följer...
