Sinnesoro och framtidstro

Så kom den till slut, vintern. December månad bjöd inte på annat än plusgrader och regn, vilket la lite sordin på min julstämning. När det nya året fortsatte i samma anda, började orken tryta på riktigt. Naturligtvis krävs det oftast lite mer saker än enbart dåligt väder för att man ska bli lite nedstämd. Saker som jag inte riktigt ville tänka på och därför har jag intalat mig själv att mitt dåliga humör inte berott på annat än stress och det trista vädret. I ärlighetens namn hade det mycket mer att göra med mina hjärnspöken än med vädret. 

Det händer till och från att jag låter negativa tankar slå rot istället för att skaka av mig dem med ett leende på läpparna. Allt som oftast har dessa negativa tankar att göra med mina egna förmågor och bottnar i att jag har ett självförtroende med berg-och-dal-bane-symtom. Jag är min egen värsta fiende när det kommer till hur jag ser på mig själv och hur jag utvärderar det jag gör.

Det är i de här stunderna som min käre sambo visar varför jag älskar honom så mycket som jag gör; varför han är den som jag valt att leva resten av mitt liv med. Det finns ingen som kan få mig att se nyktert på tillvaron så som han kan. Med logiska resonemang och övertygande argument får han mig alltid att inse att all den självkritik jag lägger på mig själv inte är befogad. Han lyfter oket från mina axlar, lossar bojorna kring mina kval. Han lyckas alltid med konststycket att reda ut exakt vad det är som egentligen stör mig. Som genom ett trollslag trollas alla negativa tankar bort. Så igår, efter ett långt samtal och lite tårar (inget är så renande för själen ibland som att få gråta ut ordentligt), släppte all tvivel och ångest och jag kan börja en ny vecka med nya tag och ett lugnare sinnelag. 

Och idag kom vintern. Eller, egentligen har kylan haft sitt grepp om Skåne hela veckan. Men i eftermiddags när jag klev ut genom dörren för att gå en långpromenad med hunden, dalade små vita flingor sakta ner över oss. Hunden, som älskar snön, hoppade och studsade glatt fram och ju längre vi gick, desto mer snöade det. Sakta men säkert täcktes marken av vitt och allt som tidigare känts tråkigt och trist med landskapet fick ett helt nytt skimmer över sig. Kalla men lyckliga efter promenaden, parkerade jag och hunden oss i soffan tillsammans med Alex, när vi kom hem. Och här har vi suttit sen dess, invirade i täcken och en massa stearinljus som enda ljuskällan. Här har vi suttit och bara myst tillsammans; jag har läst högt ur Moa Martinssons Jag möter en diktare. Det har varit den perfekta söndagen. Ny vecka, nysnö, nya möjligheter. Känslan av att det kommer bli ett bra 2014. 

Ständigt stöttande supersupportrar

Jag brukar alltid säga att min morfar är mitt största fan. Inte för att övriga familjemedlemmar och vänner inte håller på mig, för det gör de så klart, men det finns ingen som är så bra på att peppa en och som lyfter fram och berömmer ens styrkor så bra som min morfar gör. Man får liksom ett extra lyft när han talar om hur stolt han är över en. Jag skulle tro att mina syskon och kusiner känner likadant när han talar om och med dem på samma sätt (för det gör han). Varje gång jag ska påbörja något nytt projekt tänker jag alltid på hur stolt morfar är över mig. Ja, han är utan tvekan mitt största fan... fram till nu vill säga. Det råkar nämligen vara så att han har fått konkurrens. Inte så att han tappar förstaplatsen, men han får nog allt maka på sig en smula och låta någon annan dela platsen med honom. Den jag talar om är ingen annan än min kära sambo och blivande make.

Självklart har jag alltid vetat att herr Ganz alltid har trott på mig och mitt skrivande. Men exakt hur mycket slog mig inte förrän för några månader sedan. Jag hade tagit hem en bok från jobbet för att läsa igenom lite snabbt, med tanken att jag skulle rekommendera den till några elever. Boken var Den fantastiske Wilbur (Också känd som Min vän Charlotta). Även Alex tog sig tid att läsa den. Morgonen efter att han läst klart den säger han till mig att jag borde läsa allra sista sidan av boken. Morgontrött som jag var läste jag slutet, men förstod inte alls vad han var ute efter. Han förklarade inte heller, utan bidade sin tid och lät mig komma på det själv. Samma kväll klickade det och polletten ramlade ner. Jag vet inte om jag någonsin älskat honom mer än i just det ögonblicket när jag förstod. För er som inte vet hur sista stycket av Den fantastiske Wilbur slutar, kommer här en bild som förklaring.

För att stärka sin ställning som mitt största fan ytterligare, överraskade herr Ganz mig på min födelsedag med en ny dator. Motiveringen: så att du kan komma igång med ditt skrivande igen. Jag tar förresten tillbaka det jag skrev tidigare; det var i det ögonblicket jag älskade honom mer än någonsin.

Eftersom jag nu fått en så fin present, finns det ingen som helst anledning att inte ta honom på orden och komma igång med mitt skrivande och jag börjar med bloggen. Nystart (som om jag inte sagt det förut, nåja) och nu ska det bli ordning på inläggen. Säkert kommer det att dyka upp saker som kommer ta min tid i anspråk, bröllopsplanering till exempel. Men nu har jag verkligen alla chanser i världen att ta tag i mitt skrivande och göra någonting av alla tankar och idéer som flyter omkring i limbo i mitt huvud. Nu jädrar ska kreativiteten få flöda över sidorna och förutom bloggen ska jag sätta igång med mitt "hemliga" projekt som legat och lurat i mina tankar ett tag nu (Alex och morfar vet vilket). Hur lång tid det tar återstår att se, men jag lovar att uppdatera er om hur projektet framskrider. Men nu blir det inget mer skrivande ikväll, utan jag säger god natt och så hörs vi snart igen.

Mys, mässa och Mumintroll

Tända stearinljus i massor, en stor kopp te, uppkrupen i soffan invirad i en filt, läsandes Stora boken om Mumin. Ungefär så hade jag tänkt spendera min söndagskväll. Ända sedan i onsdags har jag varit sugen på att läsa Tove Jansson. När jag så i fredags stod och ställde tillbaka böcker i hyllorna såg jag den här fina antologin och beslöt ta med den hem över helgen. Sedan har det liksom inte blivit av att jag har öppnat den, men nu ikväll när sambon jobbar och det bara är jag och hunden hemma, ska jag ta tillfället i akt. Det känns extra lämpligt att läsa Mumin när det är lite ruskigt ute, så som det är ikväll. Regnet smattrar mot fönsterrutorna och vinden viner genom träden. För bara en timme sedan åskade det. Hösten är här.

Inte för att hösten bara är regn och rusk. Igår var det till exempel en riktigt solig härlig höstdag, med frisk luft och ett sådant där skimmer över landskapet som bara uppstår när det är soligt men ändå disigt. Större delen av dagen spenderades visserligen inomhus, på en bröllopsmässa i Höör. Med båda mina systrar i släptåg gick jag dit för att finna inspiration till mitt och sambons bröllop nästa sommar. Vi hade en väldigt trevlig dag tillsammans och jag gick därifrån med en hel del nya bröllopsidéer och tankar i bagaget. Med alla dessa tankar snurrande i huvudet satt jag och såg ut genom tågfönstret under resan hem. Det skånska landskapet hade aldrig sett vackrare ut; insvept i mjuk kvällssol och ett dis som fick omgivningen att fullkomligt lysa i höstens härliga färger. Jag satt och tänkte på hur underbart mitt liv är; vilka fantastiska människor som finns där i och hur lyckligt lottad jag är att detta liv är just mitt. Det är kanske inte perfekt, men vems liv är det? Att sträva efter perfektion tror jag inte heller gör någon lycklig. Hellre då att sträva efter att hitta lyckan i de små tingen, som sovmorgon i morse med älsklingen och hunden; mys och avslappning på hög nivå. Det lilla räckte för att ladda batterierna lite och komma igång med dagen.

Den där energin har börjat lägga sig nu dock. Imorgon är det återigen måndag och dags för en ny jobbvecka. Jag vet att vi behöver regnet, men jag vädjar ändå till vädergudarna och hoppas på att det inte regnar imorgon bitti när jag och hunden beger oss mot jobb och hunddagis. Ett styck blöt hund och ett styck blöt matte borgar inte för en god start på veckan. Men, jag vill helst av allt inte tänka på att det är måndag imorgon. Istället fokuserar jag på det som är kvar av söndagen. Jag sätter mig i soffan och förlorar mig själv bland mymlor, filifjonkor, hemuler, hattifnattar och Mumintroll. För när regnet smattrar mot fönsterrutan är Tove Janssons filosoferande, melankoliska, tankfulla och fantastiska berättelser det perfekta sällskapet. Ja och så hunden som kurar ihop sig vid fötterna.

En samling av det bästa ur Muminberättelserna.

Och den ljusnande framtid är min

Att börja ett nytt jobb eller att få en ny arbetsuppgift kan ibland framkalla märkliga känslor. De senaste månaderna har jag gått omkring med rädslan av att jag egentligen inte vet vad jag håller på med och att någon snart kommer att komma på mig och berätta för alla att jag bara fejkar. Varje gång man möter en kollega i korridoren väntar man sig att denne ska avslöja all ens okunnighet och inkompetens. Som en liten klump har den rädslan legat i magen och gjort sig påmind varje dag sedan slutet av mars. Det tog ända tills slutet av förra veckan innan den där klumpen började lösas upp och nu har den äntligen försvunnit. Jag har äntligen lyckats släppa alla tvivel på mig själv och det är en ljusare framtid som går mig till mötes.

Men nu går jag händelserna lite i förväg. Eftersom jag inte uppdaterat bloggen på så länge krävs det en förklaring till ovanstående stycke. Som ni vet från det senaste inlägget så började jag i början av året som timvikarie på min sambos arbetsplats. Jag blev vänligt emottagen och känner mig nu som en i gänget. Jag har jobbat väldigt mycket det senaste halvåret och även om jag på intet sätt önskar att mina kollegor ska drabbas av sjukdomar är det de facto så att sjuka, vabbande eller komplediga kollegor är timvikariens bästa vän.

I slutet av mars skulle det visa sig att ens utbildning också kan vara ens bästa vän - jag trodde knappt det var sant när jag fick frågan om att ansvara för skolans bibliotek. Jag sa ja utan omsvep och efter påsklovet påbörjade jag det omfattande arbetet med att få ordning på biblioteket (som var något oorganiserat efter en flytt från ett annat rum till det nuvarande). Efter bara ett par dagar insåg jag att det var inte så lite arbete att göra och det var nu den där känslan infann sig; att jag hade tagit mig vatten över huvudet och att jag ju faktiskt inte visste någonting om att vara bibliotekarie och hur i hela världen skulle jag fixa det här?

Innerst inne tror jag att jag medvetet lät den där rädslan ta plats, som ett slags skydd mot eventuell besvikelse. Chanserna att få fortsätta ansvara för biblioteket nästa termin var högst osäkra och jag ville helt enkelt inte ge mig själv för stora förhoppningar. Hittills har det minst sagt varit kärvt för mig på jobbfronten, så varför skulle det vara annorlunda den här gången? Svaret på den frågan gav jag mig själv när chefen bad mig göra en sammanställning av bibliotekets status. Jag sa till mig själv att jag inte kan göra mer än mitt allra bästa. Oavsett vad som händer så kan åtminstone jag själv vara stolt över vad jag åstadkommit. Jag har kunskapen och passionen och jag har även god kontakt med eleverna och övriga lärare. Jag slutade helt enkelt sabotera för mig själv och tog tillvara på mina styrkor.

Förra veckan hade jag möte med chefen om biblioteket. Nervös men väl förberedd gick jag in och levererade. Inte bara det, jag imponerade. När hände det senast? Mitt hårda arbete och min välskrivna rapport om biblioteket gav resultat och jag gick därifrån med löfte om fortsatt arbete till hösten. I mitt huvud har jag redan börjat planera för bibliotekets framtid - och för min egen. Oavsett vad som händer från och med nu, oavsett var jag hamnar eller vad jag gör, så tror jag att jag äntligen lärt mig att så länge jag gör mitt bästa, så länge jag kan vara stolt över och stå för det jag gör och säger, så kommer det gå bra.

Janus skriver mitt manus

Januari betyder helgad åt Janus. Janus är en gud från den romerska mytologin och är den som stänger och öppnar himlaljusets portar. Han avbildas därför med två ansikten, ett som blickar in i framtiden och ett som ser tillbaka i det förflutna. Mitt januari 2013 kunde inte beskrivas mer symboliskt än så. Det har varit en månad blandad med mycket glädje och kärlek, men även med en hel del bekymmer. Men låt oss börja med de glädjande nyheterna först.

De som läser mina inlägg kanske minns mitt löfte om att senaste 22 februari detta år ha hittat någon form av sysselsättning? Detta löfte har jag lyckats hålla. För närvarande är jag timvikarie på min sambos arbetsplats och arbetstillfällena har varit långt fler än jag vågade hoppas på. Jag kan inte uttrycka tillräckligt hur tacksam jag är för att jag fått den här chansen, hur underbart det är att ha något att göra om dagarna och hur härligt det är att känna att man gör en insats och ett bra jobb. Livet får en helt annan mening när dagarna fylls av annat än jobbsök och promenader med hunden. Jobbsöket håller jag förvisso fortfarande på med, men det är med förnyad energi som jag gör det nu. Tron på att det kanske finns ett arbete där ute för mig har återvänt.

Den andra glada nyheten och underbara händelsen i mitt liv är att jag och sambon har förlovat oss! För att citera honom själv, så må han inte vara "de stora romantiska gesternas man", men det ger jag blanka den i. För det är de små romantiska gesterna han är bra på och hans frieri var det bästa exemplet någonsin på detta. Det var en måndag, i mitten av januari. Jag hade haft en ganska usel dag, mådde dåligt, gick hemma och var allmänt sur och ville bara att dagen skulle ta slut. Jag hör hur min sambo sätter nyckeln i låset, hemma efter gymmet. Jag lämnar min disk för att åtminstone gå ut och säga hej men stannar mitt i meningen när jag ser honom stå där med tre stora rosor i handen. Min första reaktion är: "Vad är det här?". "Jag tänkte bara höra om du ville bli fru Ganz" säger han lite försynt och min supersmarta kommentar (som om det inte redan var uppenbart) är "Vad då, friar du till mig?". "Ja" säger han. Sedan krånglar han av sin träningsväska, sparkar av sig skorna, går in i rummet och går ner på knä och frågar igen om jag vill gifta mig med honom. Rörd till tårar står jag först bara och blinkar och sedan kommer ungefär tusen ja ur min mun medan jag omfamnar honom. Nästa dag går vi och väljer ut ringar tillsammans och en vecka senare kan vi hämta ut beviset på vår förlovning.

Förmodligen finns det någon som inte tycker att det var ett särskilt romantiskt frieri. Men för mig var det perfekt. Jag har aldrig sökt de stora romantiska gesterna och jag vet att min sambo inte är en sådan man som är mycket för utsvävningar. Vi vet vad vi vill ha och vad vi båda tycker om. Med små ord och gärningar visar vi varje dag hur mycket vi älskar varandra och då behövs inga stora överdådiga kärleksförklaringar; allt är redan så som vi vill ha det.

My preeecioussssss (nej, jag kunde inte låta bli)

Som ni förstår kunde 2013 knappast börja bättre. Det har även funnits fler anledningar att fira; min pappa fyllde 50, men självklart ville han inte ha en fest. Övriga familjen tyckte dock att så kunde vi inte ha det; hade vi firat mamma ordentligt i somras skulle han också firas. Så vi planerade en överraskningsfest under stort hemlighetsmakeri och dagen före dagen kidnappade vi honom och förde honom till festlokalen och han kanske sa att han inte ville ha en fest, men glad för festen blev han trots allt.

Januari har som jag nämnde dock inte bara bestått av solsken och rosor och därför vill jag avslutningsvis rikta mina tankar till min syster. Jag finns här för dig i allt och hoppas och ber att det kan ljusna för dig snart. Sänder dig all min kärlek och tipsar nu om en låt som du kanske kan finna lite tröst i.

Timglasets sand och tidens tand går långsamt i barndomsland

Jag sa till mig själv att jag inte skulle lägga mig i. Jag sa till mig själv att min medverkan i debatten enbart skulle röra upp känslor och sätta mig i kontakt med personer som jag överhuvudtaget inte vill ha med att göra; jag valde bort deras närvaro i mitt liv för mer än 13 år sedan och jag har ingen lust att släppa in dem igen. Men nu kan jag inte hålla tyst längre, det är dags för mig att vara lite modig.

Låt mig först förklara vad allt handlar om. Jag är med i en grupp på Facebook som heter Kyrkhult förr och nu. Eftersom jag kommer från Kyrkhult tycker jag att det är roligt att hålla lite koll på vad som händer och vilka som bor kvar och så vidare. I den här gruppen har det startats en diskussion om att det ska öppna ett asylboende i en före detta hotellbyggnad som ligger mellan Kyrkhult och Vilshult. Det som började med försiktiga undringar om vad detta kommer att innebära för kyrkhultsborna, urartade snabbt till en regelrätt smutskastning av dessa asylsökande. Främlingsfientliga/rasistiska åsikter, grova skämt och anklagelser om kriminalitet och stöld av jobb är bara en del av allt som skrivits. De röster som tappert talar för att man inte ska måla fan på väggen i förväg och påtalar hur snäv deras invandrarsyn är, de talar för döva öron. Allt detta har fått mig att minnas exakt varför jag lämnade Kyrkhult från första början och varför jag aldrig någonsin vill bo där igen; varför jag bara besöker Kyrkhult för att träffa min familj.

Någon kanske tycker att det är fegt av mig att ta diskussionen här i min blogg istället för direkt på Facebook och det kanske det är till en viss del. Men jag gör det av flera anledningar. Dels för att man kan bli ordentligt lynchad för vad som helst på Facebook och för att det inte direkt är en samlingsplats för nyanserade diskussioner. Dels är det för att jag kan uttrycka mig fritt på min blogg och säga det som jag verkligen vill säga utan begränsningar. Men mest är det faktiskt för att flertalet av de som skrivit de mest främlingsfientliga och trångsynta inläggen är personer som jag gick i skola med, vissa till och med i samma klass som jag, och dessa personer utsatte mig för ett psykiskt helvete under min högstadietid och närapå ödelade mitt självförtroende och egenvärde. Det tog lång tid för mig att bygga upp mitt självförtroende igen och bli den jag är idag.

Jag vill verkligen inte på något sätt hänga ut dessa personer men jag tänker heller inte sticka under stolen med hur illa de en gång gjorde mig. De anser förmodligen inte att de orsakade någon skada och lyckades också redan då komma med undanflykter och försökte lägga skulden på mig de gånger jag vågade säga ifrån till lärarna. I vilket fall hade jag hoppats att tidens tand skulle haft någon form av inflytande på dem. Jag hoppades verkligen att de efter 13 år skulle vara annorlunda eller åtminstone ha förändrats något. Av det jag har läst känns det inte så. Av det jag har läst är det fortfarande samma trångsynta människor som inte tål förändringar och människor som inte är som "oss andra".

På ett sätt tycker jag synd om dem, men mest av allt skäms jag. Jag skäms för att så många i Kyrkhult verkar tro att ett asylboende automatiskt innebär ökad kriminalitet och att de ska komma och ta våra jobb. De vill inte betala skattepengar för att människor som kommer hit från andra länder, många från krig- och konflikter, ska få hjälp. Det talas om att dessa asylsökande kommer att ta över samhället, bygga moskéer här och där och kör över kyrkhultsborna. Det är ett så absurt påstående att det är skrattretande. Kommunalrådet i Olofströms kommun (dit Kyrkhult tillhör) gav sig in i debatten och försökte presentera fakta, men det hjälpte föga, eftersom det inte verkar finnas någon tillit till hur kommunen sköts. Den allmänna åsikten är att skattebetalarnas pengar går till att betala för människor som inte gör något annat än kommer hit och ställer till problem. Samt att man inte får tycka som man vill utan att gemene man måste rätta in sig i ledet för politiskt korrekthet.

Jag är helt för yttrandefrihet och de här personerna har all rätt i världen att tycka att asylboendet kommer att medföra problem. Men har de överhuvudtaget stannat upp och funderat över grunden till dessa åsikter? Hur mycket av det de framför är byggt på fakta och hur mycket är byggt på fördomar? Att asylboendet inte är en permanent lösning utan en plats där de får bo i väntan på uppehållstillstånd, vilket långt ifrån alla får och att de flesta inte ens kommer att stanna i kommunen (som om det skulle vara så hemskt) verkar inte spela någon roll alls. För i grund och botten är det invandringen de stör sig på. Jag kan hålla med om att det finns problem i invandringspolitiken; där segregation, enligt min mening, är en av de större orsakerna till att det ofta uppstår problem för många invandrare. Ännu större anledning till att skapa fler asylboenden och ge nyanlända flyktingar ett större val av platser att bosätta sig på. Dessutom bidrar människor till segregeringen genom att uttrycka åsikter som till exempel i den här gruppen och alienera de asylsökande. Varför skulle de vilja bo på en plats där de inte är önskvärda? Bättre då att flytta till ett område med människor som är som dem, som de kan lita på och identifiera sig med.

Att dessa människor överhuvudtaget ska behöva känna så är ledsamt. Ska det vara så svårt att visa medmänsklighet? Jag kan förstå människors rädsla inför det som är okänt. Men ärligt talat, ska det år 2012 och 2013 vara så svårt att ta reda på fakta om det som är okänt för en? Vad skulle hända om man istället för att hata och baktala, sträckte ut en hand till dessa människor? Gav dem stöd och hjälp i tillvaron, visade att Kyrkhult är en bra plats att bo på, där människorna är vänliga och där de kan få det bra? Jag tror inte att alla människor som bor i Kyrkhult är främlingsfientliga och trångsynta, jag vet att det finns många bra människor där. Men jag vet också att många är oerhört trångsynta och jag vet att den mentaliteten i viss mån alltid har funnits där. Man får inte avvika från normen. Man måste uppföra sig likadant som alla andra och tycka och tänka likadant som alla andra, annars är man inte värd någonting. Min familj var inte som alla andra och för det fick vi utstå mycket ryktesspridning där i princip ingenting var sant och ingen brydde sig om att ta reda på fakta.

Jag vill verkligen tro att människorna i Kyrkhult är bättre än så, jag vill verkligen tro att det logiska och sunda tänkandet visar sig i framkant och att människor värderas efter hur de är, inte efter hur de borde vara. Inte så mycket för min skull, som för mina syskonbarn. Jag vill att de ska ha en bra framtid och att de ska få växa upp i en värld där det är okej att vara annorlunda och där förståelse och acceptans väger mer än normer och lagom. För egen del kommer det nog aldrig att kännas bra att bo där permanent igen, men för mina syskonbarn önskar jag att de får en bra uppväxt där. För deras skull hoppas jag att jag blir motbevisad av kyrkhultsborna och att deras barndom där blir bättre än min egen.

Elva år senare - lyckas han igen?

Jag tänker inte ens bry mig om att komma med ursäkter till varför jag inte skrivit på hur länge som helst, för det är ingen mening. Förvisso har det varit mycket annat som upptagit min tid på sistone, men summan av kardemumman är helt enkelt att jag nog är sådan här bara; inte bra på att uppdatera regelbundet. Jag var likadan när jag skrev dagbok förr, det kunde gå hur länge som helst mellan gångerna jag skrev. Jag är fullt medveten om att detta inte är ett bra drag för en bloggare och att de som nu eventuellt faktiskt läser det jag skriver kanske blir irriterade av min inkonsekvens. För det ber jag om ursäkt. Förhoppningsvis kan jag hitta orken att börja skriva mer regelbundet snart igen; det har bara varit en väldigt påfrestande månad och bloggen har som jag nämnde i det senaste inlägget inte varit prio ett. Jag har dessutom känt att jag inte haft någonting att säga och jag vill inte skriva bara för skrivandets skull, det är inte min stil. Jag vill att mina blogginlägg ska ha substans, vilket nog är en stor anledning till att det går så lång tid mellan mina inlägg ibland.

Idag har jag dock någonting att säga och det om ett ämne som jag hittills nogsamt undvikit här på bloggen, av rädsla för att prata om det för mycket. Jag har nämligen en tendens att prata alldeles för mycket om saker som jag är passionerad över och detta är inget undantag. Det jag pratar om är författaren J. R. R. Tolkien och hans verk. Någonstans här slutar nog min mamma att läsa; hon är innerligt trött på mitt tjat om Tolkien och förstår inte alls min fascination. Pappa däremot delar mitt intresse, kanske inte med samma intensitet dock. Hur som helst, anledningen till att jag tar upp Tolkien just idag beror på att filmen baserad på boken Bilbo har premiär idag. Eller rättare sagt, del ett av tre har premiär idag. Just det har jag en hel del åsikter om, men låt oss nu inte gå händelserna i förväg. Låt oss först gå elva år tillbaka i tiden.

I december 2001 hade jag precis fyllt 17 år. Min födelsedagspresent till mig själv var att gå och se premiären av Sagan om Ringen, första delen i trilogin om Härskarringen. Regissören hette Peter Jackson, en för mig helt okänd nya zeeländare. Förväntningarna var skyhöga. Jag hade följt projektet med filmatiseringen av trilogin slaviskt och satt mig in i allt som kunde tänkas vara nödvändigt. Jag ville så gärna att det skulle vara bra, eftersom det verkligen kändes som att Jackson lagt ner sin själ och hjärta i att det här skulle bli så bra som möjligt och i att göra Tolkien rättvisa. För egen del känner jag att det blev just så. Även om de inte kan mäta sig med trilogin, så är det helt fantastiska filmer som på det stora hela gör verken rättvisa. Alla komponenter, från skådespelare och manus till kostymer och rekvisita, stämmer överens.

Den här gången är jag dessvärre inte lika övertygad. Det är samma regissör, samma manusförfattare, samma bolag som gör specialeffekter och dylikt och till viss del även samma skådespelare. Att till exempel Ian McKellen inte skulle reprisera sin roll som Gandalf hade ju varit nästintill absurt. Men ändå tvivlar jag. Det känns inte så där rätt den här gången. Till att börja med har projektet stött på en mängd svårigheter och till och med Peter Jackson tvivlade på att det skulle gå att ro i hamn. För det andra är jag inte säker på att Jackson haft samma möjlighet att kunna driva igenom sin vision den här gången. Förra gången, med ringen-trilogin, var han en hyfsat okänd regissör med mestadels udda filmer i bagaget. Han hade egentligen inget att förlora och han fick helt fria tyglar. Kanske för att ingen innerst inne trodde att det skulle bli så bra och att det skulle bli så stort. Nuförtiden är Peter Jackson en toppregissör med stora filmer på meritlistan, som till exempel re-maken av King Kong. Jag misstänker även att kraven på att han ska lyckas och att filmprojektet måste dra in stora pengar ligger tyngre på honom den här gången. Det måste vara så. Hur försvarar han annars att han delat in filmen i tre delar?

Ja, men ringen-trilogin var ju också i tre delar, invänder kanske någon nu. Jo, visst, det är väl ganska logiskt att ett tredelat verk på mer än 1000 sidor med vissa komplicerade bakgrundshistorier delas upp i just tre filmer. Men att en bok på runt 300 sidor, med ytterst få och inte alls lika komplicerade bakgrundshistorier, delas upp i tre delar på nästan tre timmar vardera - det är för mig helt ologiskt. Bilbo är i grund och botten en barnbok och har därför inte samma komplicerade språk eller samma detaljrikedom som Tolkiens andra verk (de flesta iallafall). Hur har de då lyckats dra ut på historien så att den kräver en uppdelning på tre? Två filmer hade jag kunnat gå med på, men tre? Kanske förklaringen finns i att de lagt till karaktärer som inte finns med i historien ursprungligen (men som finns med i ringen-trilogin). Jag kan godta att de lägger till saker, som till exempel ett slags avslut med inriktning på vad som komma skall (eftersom både Ian Holm och Elijah Wood repriserar sina roller antar jag att det är så det är tänkt). Det finns en poäng med det, filmiskt sett. Men att lägga till saker som över huvud taget inte är relevanta är för mig helt främmande. Och även om skådespelarna verkar vara bra på det stora hela, känns det inte riktigt lika rätt som förra gången. För egen del blev jag inte alls glad när jag hörde att Mikael Persbrandt fått rollen som Beorn. Inget ont om Persbrandt, han är en bra skådespelare, inget snack om saken. Men det är inte den jag föreställer mig när jag tänker mig Beorns karaktär. Dessutom anser jag att hans engelska är något tafflig och sådant kan störa mig enormt när jag tittar på film, men det är ju min rent personliga åsikt.

Som ni hör, jag är skeptiskt. Jag vill så gärna att den ska vara bra, att den ska hålla samma standard som förra gången Jackson satte tänderna i Tolkien. Men jag tror inte på det. Jag har inte alls samma förväntningar och samma lyckorus i kroppen som förra gången. Entusiasmen har inte alls tänt till och jag är rädd att Jackson fått ge vika för filmbolagschefer vars enda mål är att tjäna så mycket pengar som möjligt och inte alls bryr sig om fansen. Ni läsare kanske inte alls tycker att det här var ett meningsfullt inlägg, men för mig som Tolkien-fantast ligger den här frågan mig varmt om hjärtat. För ett äkta Tolkien-fan finns det inget viktigare än att hans verk görs rättvisa. De försök som gjordes innan Peter Jackson tog upp stafettpinnen var i bästa fall mediokra. Efter succén med ringen-trilogin hade han en hel del att leva upp till. Om någon kan göra Bilbo rättvisa så är det Jackson. Frågan är om han lyckades köra racet fullt ut ännu en gång eller om han tappade stafettpinnen halvvägs. När jag verkligen har sett filmen ska jag avge min slutgiltiga dom och förväntningar på de kommande filmerna. Under tiden ska jag försöka att skjuta bort den stora klumpen av rädsla som ligger i magen och väntar på ett fiasko.