Casper In Memoriam

Det är sorg idag. En kär gammal vän har lämnat jordelivet. Han hade ett bra liv, inget snack om saken, och han var gammal och mådde inte bra. Det var dags för honom att gå. Ändå känns det i hjärtat, där finns redan en saknad. Han förgyllde våra liv och fick oss att vara bättre människor. Han hette Casper och var den raraste cocker spaniel - herre som fanns på denna jord.

Det finns kanske de som slutar läsa här. Som tycker att ett blogginlägg om en hund inte är värt er tid. Jag tycker ni ska ta er tiden och kanske lär ni er att djur kan ha en lika stor plats i ens hjärta som en människa. Jag vet att det kan vara svårt för vissa att förstå det. Min egen sambo sa för en tid sedan: "Jag visste inte att man kunde tycka om ett djur så här mycket. Men nu vet jag". Han har inte vuxit upp med djur så som jag gjort, har alltid varit rädd för hundar. Han kunde inte riktigt förstå hur bunden man faktiskt kan bli vid ett husdjur, förrän han fick ett själv. Men vi måste backa bandet lite här. För om det inte hade varit för gamle Casper så hade inte vår egen hund Nanna funnits i våra liv idag.

Hösten 2007 träffades de första gången. Alex var paniskt rädd för hundar. Och nu skulle han sätta foten i mitt föräldrahem, där det fanns hundar till höger och vänster och säkert fram och bak också. Att säga att han var livrädd är att uttrycka det milt. De stora hundarna skrämde honom och han höll sig klistrad vid min sida vart jag än gick. Men Casper, med sitt lugna sätt, fick honom att slappna av. Casper hoppade inte på honom, som de andra hundarna; hade inte deras burdusa sätt att hälsa och be om uppmärksamhet. När vi skulle äta satte sig Casper nära Alex, eftersom Casper snabbt insåg att här fanns någon som man säkert kunde få mat av om man bara tiggde tillräckligt tyst och länge. Men han trängde sig inte på, höll sig lugn, fick Alex att bli bekväm med att han satt där. Det gav utdelning. Casper fick en massa munsbitar och Alex slappnade av lite. Det tog tid, men med Caspers hjälp vande han sig så småningom vid hundarnas närvaro och rädslan slipades ner bit för bit.

Casper köptes som sällskap åt mina föräldrars ena hund, när den äldsta hunden dog. Han blev genast en del av familjen. Vi upptäckte snabbt att han var bra på agility och så var en ny passion född i vår hundtokiga familj. Hans kärlek till mat blev snart uppenbar och vände man ryggen åt mat som fanns inom räckhåll för hans nos fick man skylla sig själv. Då låg det strax i hans mage. Hans favorit var spaghetti med köttfärssås. Märk noga, spaghetti. Visst åt han makaroner också, men han visste om det var makaroner eller spaghetti som mamma lagade och spaghetti var alltid det bättre alternativet. Men framförallt var det hans snällhet och lugn som utmärkte honom (om det nu inte vankades mat, då blev han rena rama pipmaskinen). Ju äldre han blev och ju fler av hans kroppsliga förmågor som försvann (synen, hörseln, huvudet), höll sig aptiten och luktsinnet i topptrim ända fram till slutet.

Till slut blev det ändå för mycket för honom. Kroppen sa ifrån och det jobbiga beslutet att låta honom somna in var till slut tvunget att tas. Han fyllde 15 i somras och det är en aktningsvärd ålder att uppnå för en hund. Han hade ett bra liv med mycket kärlek och vi kommer alltid att minnas honom med värme i våra hjärtan. Som jag sa, det kan kanske vara svårt för vissa att förstå hur man kan älska ett djur så mycket och sörja det lika mycket när det dör. De människorna förstår nog inte vilken betydelse ett djur kan komma att ha för en och vilka personligheter djur kan vara. Casper hade verkligen personlighet, han hade karaktär. Och det är de djuren man minns mest tror jag; de som med sitt sätt att vara och sina egenheter sätter spår i ens hjärtan. Idag minns vi Casper, den finaste cocker spaniel - herre som fanns på denna jord.

Casper 

1997 - 2012