Mys, mässa och Mumintroll

Tända stearinljus i massor, en stor kopp te, uppkrupen i soffan invirad i en filt, läsandes Stora boken om Mumin. Ungefär så hade jag tänkt spendera min söndagskväll. Ända sedan i onsdags har jag varit sugen på att läsa Tove Jansson. När jag så i fredags stod och ställde tillbaka böcker i hyllorna såg jag den här fina antologin och beslöt ta med den hem över helgen. Sedan har det liksom inte blivit av att jag har öppnat den, men nu ikväll när sambon jobbar och det bara är jag och hunden hemma, ska jag ta tillfället i akt. Det känns extra lämpligt att läsa Mumin när det är lite ruskigt ute, så som det är ikväll. Regnet smattrar mot fönsterrutorna och vinden viner genom träden. För bara en timme sedan åskade det. Hösten är här.

Inte för att hösten bara är regn och rusk. Igår var det till exempel en riktigt solig härlig höstdag, med frisk luft och ett sådant där skimmer över landskapet som bara uppstår när det är soligt men ändå disigt. Större delen av dagen spenderades visserligen inomhus, på en bröllopsmässa i Höör. Med båda mina systrar i släptåg gick jag dit för att finna inspiration till mitt och sambons bröllop nästa sommar. Vi hade en väldigt trevlig dag tillsammans och jag gick därifrån med en hel del nya bröllopsidéer och tankar i bagaget. Med alla dessa tankar snurrande i huvudet satt jag och såg ut genom tågfönstret under resan hem. Det skånska landskapet hade aldrig sett vackrare ut; insvept i mjuk kvällssol och ett dis som fick omgivningen att fullkomligt lysa i höstens härliga färger. Jag satt och tänkte på hur underbart mitt liv är; vilka fantastiska människor som finns där i och hur lyckligt lottad jag är att detta liv är just mitt. Det är kanske inte perfekt, men vems liv är det? Att sträva efter perfektion tror jag inte heller gör någon lycklig. Hellre då att sträva efter att hitta lyckan i de små tingen, som sovmorgon i morse med älsklingen och hunden; mys och avslappning på hög nivå. Det lilla räckte för att ladda batterierna lite och komma igång med dagen.

Den där energin har börjat lägga sig nu dock. Imorgon är det återigen måndag och dags för en ny jobbvecka. Jag vet att vi behöver regnet, men jag vädjar ändå till vädergudarna och hoppas på att det inte regnar imorgon bitti när jag och hunden beger oss mot jobb och hunddagis. Ett styck blöt hund och ett styck blöt matte borgar inte för en god start på veckan. Men, jag vill helst av allt inte tänka på att det är måndag imorgon. Istället fokuserar jag på det som är kvar av söndagen. Jag sätter mig i soffan och förlorar mig själv bland mymlor, filifjonkor, hemuler, hattifnattar och Mumintroll. För när regnet smattrar mot fönsterrutan är Tove Janssons filosoferande, melankoliska, tankfulla och fantastiska berättelser det perfekta sällskapet. Ja och så hunden som kurar ihop sig vid fötterna.

En samling av det bästa ur Muminberättelserna.

Och den ljusnande framtid är min

Att börja ett nytt jobb eller att få en ny arbetsuppgift kan ibland framkalla märkliga känslor. De senaste månaderna har jag gått omkring med rädslan av att jag egentligen inte vet vad jag håller på med och att någon snart kommer att komma på mig och berätta för alla att jag bara fejkar. Varje gång man möter en kollega i korridoren väntar man sig att denne ska avslöja all ens okunnighet och inkompetens. Som en liten klump har den rädslan legat i magen och gjort sig påmind varje dag sedan slutet av mars. Det tog ända tills slutet av förra veckan innan den där klumpen började lösas upp och nu har den äntligen försvunnit. Jag har äntligen lyckats släppa alla tvivel på mig själv och det är en ljusare framtid som går mig till mötes.

Men nu går jag händelserna lite i förväg. Eftersom jag inte uppdaterat bloggen på så länge krävs det en förklaring till ovanstående stycke. Som ni vet från det senaste inlägget så började jag i början av året som timvikarie på min sambos arbetsplats. Jag blev vänligt emottagen och känner mig nu som en i gänget. Jag har jobbat väldigt mycket det senaste halvåret och även om jag på intet sätt önskar att mina kollegor ska drabbas av sjukdomar är det de facto så att sjuka, vabbande eller komplediga kollegor är timvikariens bästa vän.

I slutet av mars skulle det visa sig att ens utbildning också kan vara ens bästa vän - jag trodde knappt det var sant när jag fick frågan om att ansvara för skolans bibliotek. Jag sa ja utan omsvep och efter påsklovet påbörjade jag det omfattande arbetet med att få ordning på biblioteket (som var något oorganiserat efter en flytt från ett annat rum till det nuvarande). Efter bara ett par dagar insåg jag att det var inte så lite arbete att göra och det var nu den där känslan infann sig; att jag hade tagit mig vatten över huvudet och att jag ju faktiskt inte visste någonting om att vara bibliotekarie och hur i hela världen skulle jag fixa det här?

Innerst inne tror jag att jag medvetet lät den där rädslan ta plats, som ett slags skydd mot eventuell besvikelse. Chanserna att få fortsätta ansvara för biblioteket nästa termin var högst osäkra och jag ville helt enkelt inte ge mig själv för stora förhoppningar. Hittills har det minst sagt varit kärvt för mig på jobbfronten, så varför skulle det vara annorlunda den här gången? Svaret på den frågan gav jag mig själv när chefen bad mig göra en sammanställning av bibliotekets status. Jag sa till mig själv att jag inte kan göra mer än mitt allra bästa. Oavsett vad som händer så kan åtminstone jag själv vara stolt över vad jag åstadkommit. Jag har kunskapen och passionen och jag har även god kontakt med eleverna och övriga lärare. Jag slutade helt enkelt sabotera för mig själv och tog tillvara på mina styrkor.

Förra veckan hade jag möte med chefen om biblioteket. Nervös men väl förberedd gick jag in och levererade. Inte bara det, jag imponerade. När hände det senast? Mitt hårda arbete och min välskrivna rapport om biblioteket gav resultat och jag gick därifrån med löfte om fortsatt arbete till hösten. I mitt huvud har jag redan börjat planera för bibliotekets framtid - och för min egen. Oavsett vad som händer från och med nu, oavsett var jag hamnar eller vad jag gör, så tror jag att jag äntligen lärt mig att så länge jag gör mitt bästa, så länge jag kan vara stolt över och stå för det jag gör och säger, så kommer det gå bra.

Janus skriver mitt manus

Januari betyder helgad åt Janus. Janus är en gud från den romerska mytologin och är den som stänger och öppnar himlaljusets portar. Han avbildas därför med två ansikten, ett som blickar in i framtiden och ett som ser tillbaka i det förflutna. Mitt januari 2013 kunde inte beskrivas mer symboliskt än så. Det har varit en månad blandad med mycket glädje och kärlek, men även med en hel del bekymmer. Men låt oss börja med de glädjande nyheterna först.

De som läser mina inlägg kanske minns mitt löfte om att senaste 22 februari detta år ha hittat någon form av sysselsättning? Detta löfte har jag lyckats hålla. För närvarande är jag timvikarie på min sambos arbetsplats och arbetstillfällena har varit långt fler än jag vågade hoppas på. Jag kan inte uttrycka tillräckligt hur tacksam jag är för att jag fått den här chansen, hur underbart det är att ha något att göra om dagarna och hur härligt det är att känna att man gör en insats och ett bra jobb. Livet får en helt annan mening när dagarna fylls av annat än jobbsök och promenader med hunden. Jobbsöket håller jag förvisso fortfarande på med, men det är med förnyad energi som jag gör det nu. Tron på att det kanske finns ett arbete där ute för mig har återvänt.

Den andra glada nyheten och underbara händelsen i mitt liv är att jag och sambon har förlovat oss! För att citera honom själv, så må han inte vara "de stora romantiska gesternas man", men det ger jag blanka den i. För det är de små romantiska gesterna han är bra på och hans frieri var det bästa exemplet någonsin på detta. Det var en måndag, i mitten av januari. Jag hade haft en ganska usel dag, mådde dåligt, gick hemma och var allmänt sur och ville bara att dagen skulle ta slut. Jag hör hur min sambo sätter nyckeln i låset, hemma efter gymmet. Jag lämnar min disk för att åtminstone gå ut och säga hej men stannar mitt i meningen när jag ser honom stå där med tre stora rosor i handen. Min första reaktion är: "Vad är det här?". "Jag tänkte bara höra om du ville bli fru Ganz" säger han lite försynt och min supersmarta kommentar (som om det inte redan var uppenbart) är "Vad då, friar du till mig?". "Ja" säger han. Sedan krånglar han av sin träningsväska, sparkar av sig skorna, går in i rummet och går ner på knä och frågar igen om jag vill gifta mig med honom. Rörd till tårar står jag först bara och blinkar och sedan kommer ungefär tusen ja ur min mun medan jag omfamnar honom. Nästa dag går vi och väljer ut ringar tillsammans och en vecka senare kan vi hämta ut beviset på vår förlovning.

Förmodligen finns det någon som inte tycker att det var ett särskilt romantiskt frieri. Men för mig var det perfekt. Jag har aldrig sökt de stora romantiska gesterna och jag vet att min sambo inte är en sådan man som är mycket för utsvävningar. Vi vet vad vi vill ha och vad vi båda tycker om. Med små ord och gärningar visar vi varje dag hur mycket vi älskar varandra och då behövs inga stora överdådiga kärleksförklaringar; allt är redan så som vi vill ha det.

My preeecioussssss (nej, jag kunde inte låta bli)

Som ni förstår kunde 2013 knappast börja bättre. Det har även funnits fler anledningar att fira; min pappa fyllde 50, men självklart ville han inte ha en fest. Övriga familjen tyckte dock att så kunde vi inte ha det; hade vi firat mamma ordentligt i somras skulle han också firas. Så vi planerade en överraskningsfest under stort hemlighetsmakeri och dagen före dagen kidnappade vi honom och förde honom till festlokalen och han kanske sa att han inte ville ha en fest, men glad för festen blev han trots allt.

Januari har som jag nämnde dock inte bara bestått av solsken och rosor och därför vill jag avslutningsvis rikta mina tankar till min syster. Jag finns här för dig i allt och hoppas och ber att det kan ljusna för dig snart. Sänder dig all min kärlek och tipsar nu om en låt som du kanske kan finna lite tröst i.