Paret som är guld värda

Två inlägg på en och samma dag, stoppa pressarna! Nej, men skämt åsido, jag kom på att jag inte skrivit något om mina morföräldrars guldbröllopsfest från förra helgen och skämdes lite över mig själv. Det är klart att jag måste berätta mer om denna underbara händelse och hylla deras kärlek.

I tider som dessa är det nästan svårt att förstå att min mormor och morfar har varit gifta i 50 år. De har levt med varandra i ett halvt sekel och trots att det säkert inte bara varit en dans på rosor så har de alltid älskat varandra villkorslös och gränslöst. Det fanns människor som dömde ut dem redan från början. Hur kunde min morfar vilja gifta sig med en kvinna som var skild och redan hade tre barn? Men han lyssnade inte på sådana kommentarer, han följde sitt hjärta och hans hjärta tillhörde min mormor redan från första stund de möttes. Och även om de tillsammans fick två egna barn, var de andra barnen lika viktiga och lika speciella för honom. Han älskar dem alla lika mycket.Och likadant har det varit med alla barnbarn och barnbarnsbarn; alla har behandlats lika och fått lika mycket kärlek.

Jag önskar att jag kunde säga att allt bara varit guld och gröna skogar, men som vi alla vet fungerar inte livet på det viset. Även i lördags var det viss smolk i bägaren på grund av... låt oss kalla det meningsskiljaktigheter mellan vissa familjemedlemmar. Men det hindrade varken mormor och morfar eller oss andra att fira deras kärlek och hylla dessa fina människor. Jag är väl kanske något partisk, eftersom de betyder så oerhört mycket för mig. Men de är verkligen underbara; snällare och rättvisare personer får man leta länge efter. Envisare också för den delen. Och med en kämpaglöd som heter duga.

I lördags höll jag ett tal till dem, i ett försök att förmedla lite av det som jag redan nämnt här. Med så mycket minnen att ta ifrån var det ett under att jag fick ihop ett tal över huvud taget. Men jag försökte ta med sådant som verkligen illustrerade hur mycket jag älskar min mormor och morfar och vilka fantastiska personer de är. Jag intalade mig själv att jag inte skulle gråta, men det gjorde jag ju, så klart. Till och med nu när jag sitter här i min ensamhet och skriver är det svårt att inte bli känslosam, för de har gjort så mycket för mig. Bara det faktum att de lät mig bo hos dem i tre år för att jag skulle kunna gå på det gymnasium som jag ville, visar hur underbara och snälla de är.

Så tack, mormor och morfar, för att ni alltid finns där och för att ni aldrig är rädda för att visa er kärlek!

Fotograf: Noomi Bertilsdotter