Förkylning, favoriter och farväl

Efter en vecka med magont, förkylning och total orkeslöshet är jag tillbaka och redo att ta mig an bloggen igen. Man kan ju tycka att det inte är särskilt ansträngande att uppdatera en blogg fast man är sjuk, men jag har verkligen inte haft den minsta lilla inspiration och ork till det och hellre låter jag då bloggen vila än att lägga upp meningslösa inlägg.

Sjuklingarna, det vill säga jag själv och sambon, har i vårt svaga tillstånd spenderat oförskämt mycket tid framför TV:n under veckan. Försök till att komma ikapp med vårt läsande har dock gjorts. Sambon köpte nyligen hem tre böcker, två varav jag verkligen sett fram emot att läsa: Outsider av Torbjörn Flygt och De målade grottornas dal av Jean M. Auel. Den tredje boken, Europas skam av Lisa Bjurwald, verkar även den lovande läsning.

För er som inte vet det så är Outsider uppföljaren till Underdog och tar vid där den första boken slutade. Jag älskade verkligen Underdog och hoppas att Flygt fortsätter med samma fina språk och på-pricken-tidsskildringar i uppföljaren. Jag har dock ännu inte riktigt satt tänderna i den ännu eftersom jag valde att börja med en annan favorit - sista boken i serien om Cromagnonkvinnan Ayla. Jag upptäckte bokserien som tonåring och har alltsedan dess fascinerats av Auels huvudkaraktär och den historia som målat upp. Alltså satte jag tänderna i den så gott jag kunde, men jag har inte kommit så långt än, då förkylningen tog ut sin rätt. Den tredje boken, Europas skam, har jag bara tittat igenom som hastigast, men jag hoppas att den är en så bra reportagebok som den ser ut att vara.

En bok jag däremot inte alls orkat ta tag i och som jag lagt på hyllan under en längre tid är fjärde delen av George R. R. Martins bokserie Sagan om is och eld. Jag slukade de första tre delarna och kunde knappt lägga dem ifrån mig. Men så kom jag till den fjärde delen och entusiasmen bara slocknade. Jag kunde inte förmå mig själv att öppna boken och börja läsa. Jag har ingen aning om vad det är som fått mig att tappa suget. Jag skulle kunna skylla på att de andra böckerna var pocketversioner och att det är tegelstensutseendet på den fjärde boken som är problemet. Men jag vet att det inte är det som är problemet; storleken på böcker har aldrig hindrat mig förut. Det skulle kunna vara sambons utsaga om att den inte är lika bra som de tre första som gör det, men jag är osäker på om det är anledning nog; jag brukar gärna vilja upptäcka själv om en bok är bra eller dålig. Kanske får jag helt enkelt tvinga mig till att läsa den, för jag vill ju egentligen veta hur det går för karaktärerna och särskilt då för mina favoriter; Arya och Daenarys.

Men innan jag gör ett nytt försök att återbekanta mig med Arya och Daenarys, ska jag läsa klart De målade grottornas dal. Lite vemodigt känns det allt, att min resa med Ayla och Jondalar håller på att ta slut. De har varit med mig i mitt läsande så länge, att det känns konstigt att deras fiktiva liv och äventyr snart når sitt slut. Samtidigt är det ju det som är poängen med bokserier; att karaktärerna ska nå sitt mål och att de får det avslut de hela tiden färdats mot. Dessutom, favoriterna lämnar en aldrig - det är de man återkommer till gång på gång, oavsett hur många gånger man läst böckerna och hur många andra böcker man än läser. Så även om Ayla och Jondalar nu äntligen når slutet på resan, vet jag att vi kommer att ses igen.   

Vem minns Mo Yan i oktober 2013?

Mo Yan - ett namn som nu kommer att cirkulera flitigt i litteraturkretsar fram till Nobelprisutdelningen den 10 december och förmodligen ett litet tag efteråt. Men vad händer sedan? Vilken uppmärksamhet ges dessa författare i efterhand, när all uppståndelse är förbi och vardagen återigen tar över? Kommer läsare och kritiker ha ett fortsatt intresse för författaren eller faller denne och dennes verk sakta i glömska?

Det är ingen slump att böcker av den aktuella Nobelprisvinnaren i litteratur säljer bra i kölvattnet av utnämnandet och prisutdelningen. Kultursidorna svämmar över med debattartiklar, recensioner och krönikor om författaren och den stora litteraturslukande massan går snällt i kulturjournalisternas ledband. Men när hajpen är över och böckerna ligger där olästa på hyllan och samlar damm, undrar man om man någonsin var riktigt intresserad.

Jag vill inte på något sätt svartmåla landets kulturjournalister och deras arbete, särskilt inte som jag själv ämnar ge mig in i genren, men jag vill verkligen peka på det ansvar som dessa journalister har i att fortsätta att lyfta fram dessa pristagare och deras författarskap. Hylla eller kritisera spelar mindre roll, det viktiga är att inte glömma bort att de finns. Det är deras uppgift att fortsätta recensera, debattera och informera läsarna och se till att hålla igång intresset. 

Det finns även en poäng i att ta en närmare titt på själva priset och fundera över vilken innebörd det har idag? För egen del känns det som att Nobelpriset - då främst när det gäller litteratur och fred - har blivit en cirkus utan dess like. Jag tycker verkligen att det är viktigt och angeläget att uppmärksamma och hedra personer som haft en betydande roll inom sina olika områden. Men för tillfället verkar prisets status ha högre prioritet än valet av pristagare och man kan i många fall ifrågasätta om Nobelkommittén verkligen gör Alfred Nobel och hans ursprungliga tanke med priset rättvisa.

Nobelkommittén har kritiserats åtskilliga gånger genom åren för sina val av pristagare. Förvisso är det beundransvärt att man inte räds för att välja utanför den givna ramen. Valet av Mo Yan i år har till exempel kritiserats på grund av hans medlemskap i kommunistiska partiet och för att han inte visat stöd för Kinas många dissidenter. Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, försvarade sig med att "Nobelpriset är ett pris i litteratur, och ges enbart på litterära meriter. Det torde stå uppenbart. Än en gång." (Detta sagt i en kommentar till Sydsvenskan). Men på vilket sätt avgör de vems litterära meriter som är mest värda att prisa?

Jag inser att det är ett svårt val och jag avundas inte Svenska Akademiens arbete med att utse pristagaren. Men vi får trots det inte vara rädda för att ställa frågorna. Är Mo Yans litterära meriter verkligen större och bättre än andra (nominerade) kinesiska författare? Eller andra (nominerade) författare överhuvudtaget? Hur jämför man sådant kan man ju fråga sig; att väga ett författarskap gentemot ett annat. Det vore intressant att på något sätt få en inblick i hur Akademiens arbete går till, med tanke på deras ibland något tveksamma val av pristagare. Vilka litterära meriter Mo Yan har återstår att se. Det enda sättet för mig att bilda mig en uppfattning i frågan är att läsa några av hans verk och därefter kan jag avge min dom. Under tiden kommer jag följa debatten noga och ni kan ge er på att jag kommer att hålla utkik efter Mo Yans namn i kulturkretsar långt efter 10 december 2012.

Nobel och eurocentrism - var är våra värdsliga glasögon?

13.00 imorgon smäller det. Då kommer Peter Englund att kliva ut i Börssalen och berätta vem som får årets Nobelpris i litteratur. Som vanligt spekuleras det högt och lågt om vem som blir årets pristagare och bland de vanliga rösterna om Joyce Carol Oates och Philip Roth, så har flera asiatiska författare seglat upp som favoriter. För tillfället har den japanske författaren Haruki Murakami högst odds bland  vadslagningsfirmorna. Ni undrar vem det är? Det gör jag också, måste jag tyvärr erkänna.

Efter lite efterforskningar får jag reda på att han är en av Japans mest populära och samtida författare och översättare, med en västerländsk berättarstil och vars verk ofta har en musikrelaterad tematik med inslag av surrealism och övernaturlighet. Tydligen räknas hans verk även till fantasy och science fiction - genrerna och har inspirerat en yngre japansk författargeneration inom dessa genrer.

Allt eftersom jag läser om Murakami inser jag att jag faktiskt hört talas om hans böcker, men aldrig riktigt kopplat hans namn till dem och inte heller fått ett sug att läsa dem. Så här i efterhand verkar det lite konstigt, eftersom jag verkligen borde dras till böcker med titlar som Norwegian Wood och Fågeln som vrider upp världen. Det är spännande titlar och det verkar vara intressanta böcker och ändå har de gått mig förbi.

På något sätt är detta symtomatiskt för den europeiska litteratursynen, eller snarare den europeiska litteraturläran. Böcker och författare från länder utanför Europa och/eller den engelskspråkiga världen får helt enkelt inte samma uppmärksamhet och det är synd eftersom jag tror att man går miste om en stor litteraturskatt genom att ignorera verk från till exempel Asien och Sydamerika. Vi är lite bättre på att uppmärksamma afrikanska författare, men bara lite.

Visst, ibland handlar det ofta om att det inte översätts tillräckligt mycket, tillräckligt bra och tillräckligt fort för att dessa böcker ska nå vårt medvetande. Men detta är en klen ursäkt, eftersom det trots allt ändå finns bra översättare och takten som asiatiska och sydamerikanska författare översätts med har ökat betydligt. En annan lika klen ursäkt är kulturella barriärer. Det finns ingen anledning till att man inte kan ta till sig en berättelse bara för att författaren har en annan kulturell bakgrund än du som läsare. Berättelsen är universell, uråldrig och når över alla gränser. Nej, jag tror att det handlar om en bekvämlighet och en ovilja att röra sig utanför den litterära plattform som man har byggt upp. Jag själv kan anklagas för detta och den insikten gör mig bedrövad och skamsen och jag vill genast slita av mig mina eurocentriska glasögon och ta på mig mina världsliga. Dålig marknadsföring från förlagen tror jag också är en del av problemet; det läggs inte tillräckligt med krut på att lyfta fram litteratur från till exempel Asien.

Tar jag mig en titt i min bokhylla kommer jag snabbt fram till hur väldigt eurocentrerad min litteratursmak är och inte nog med det, hur väldigt mansdominerad den är. Var är alla kvinnliga författare? Skäms på mig rent ut sagt. Det är uppenbarligen dags för en förändring av mina läsvanor. Men hur? Hur förändrar man ett beteende som sitter i ryggraden vid det här laget? Jag är så van vid att välja en viss sorts litteratur och en viss sorts författare att det nog kommer att ta ett tag innan jag får in de här andra vanorna. Det är inte så att jag tänker förkasta mina vanliga val helt, men tänk vilka läsupplevelser jag skulle kunna få om jag tar mig tid att undersöka utbudet av författare i bokhandeln. Tänk vilka kunskaper och insikter jag kan få mig till livs bara genom att börja tänka annorlunda. Det gör mig upplyft och inspirerad och nästa bok jag läser ska vara ett verk som går utanför mina vanliga litterära ramar.

Så vem får Nobelpriset i litteratur i år då? Det är för det mesta svårt att förutsäga, men jag hoppas verkligen på en icke-europé och en icke-engelskspråkig författare. Jag tror inte på den syriska poeten Adonis, eftersom det var en poet som prisades förra året. Jag tror inte på Bob Dylan och jag tror inte att Joyce Carol Oates eller Philip Roth får det i år heller. Jag tror det blir en asiat eller en afrikan. Det får gärna vara en kvinna, då det bara är tolv pristagare som varit kvinnor sedan priset började delas ut. Imorgon klockan 13.00 får vi veta vem det blir, den 108:e personen som får Nobelpriset i Litteratur. Spännande värre.

Late night with Maria

Natten mot söndag sitter jag här och skriver. Det är väl på tiden att jag uppdaterar, tycker ni kanske. Det tycker jag också. Jag vet att bloggläsare är kräsna och lätt tappar intresset om man inte uppdaterar ofta. Jag vet det och jag ber om ursäkt för frånvaron och hoppas att de som nu läser mig inte har tröttnat. Det enda jag ber om är lite tålamod ibland, när vardagen tränger sig på och jag helt enkelt inte finner tid till att uppdatera så som jag borde. Den senaste veckan har jag heller inte valt att lägga mycket krut på bloggen, inte så som jag borde ha gjort.

Så vad har jag sysslat med då? Sökt jobb och jobbat på det här med att bli frilans. Det har gått mer än en månad sedan jag gav mig själv jobbutmaningen och nej, det har ännu inte skett något nytt på den fronten, mer än att jag tagit tag i att bli frilans. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det, om det är rätt tid att satsa på det här nu. Jag har pratat med olika människor och fått många bra synpunkter på situationen, så jag kör på. Jag söker jobb och går genom alla kanaler jag bara kan komma på. Samtidigt fortsätter jag att satsa på bli frilans. Jag kan kombinera båda så länge jag disciplinerar mig själv och inte börja syssla med annat. Att skapa en rutin, som en kompis påpekade, är nyckeln till detta och det är också detta jag har gjort den senaste veckan. Det har fallit mycket väl ut.

Nästa vecka har jag flera jobbansökningar att följa upp och jag har skickat ut ett antal spontanansökningar. Min kompis sa flera andra smarta saker; till exempel nämnde hon det här med delmål. Kanske borde jag sätta ett mål för hur många jobb i veckan jag ska söka, eller varför inte per dag? Vilket jag också gjort. Fem jobb per dag. Ett annat delmål jag har satt upp för mig själv är att göra min blogg mer inriktad på det som jag kan, till exempel då litteratur och kultur. Med fler inlägg som handlar om sådant som jag vill och kan skriva om, kanske potentiella arbetsgivare får upp ögonen för mina kunskaper och för mitt sätt att skriva.

Faktum är att det kliar i fingrarna att sätta igång. Hela förra veckan och även denna har det funnits massor att skriva om, där "Tintin-gate" varit den mest omdebatterade händelsen. Jag har velat skriva om det, eftersom hela händelsen väcker många viktiga frågor och jag har väldigt många åsikter angående det som hänt och det som sagts och skrivits om det. Men jag har avvaktat; dels för att debatten ännu är pågående, dels för att jag inte riktigt vetat var jag ska börja. Dessutom, vilket jag erkänner lite motvilligt och skäms lite för, har jag varit lite rädd att ta i ämnet. Det är knappast så att jag är den enda som har talat om det hela, men den konflikträdda sidan av mig har ändå varit rädd för att gunga båten. Jag vill inte drabbas av näthat och se en massa negativa kommentarer om mig och min person ramla in.

Men, näthat går inte alltid att undvika och det är lönlöst att hoppas på att alla människor ska älska det du skriver om, för vi vet alla att det är en absurd tanke. Varför skulle mina åsikter och tankar falla alla på läppen, det går inte att tillfredsställa allas behov, det har jag ju faktiskt lärt mig för länge sen. Dessutom har jag startat den här bloggen lika mycket för min egen skull än för andras, om inte mer. Så nog kan jag förbehålla mig rätten att skriva det jag vill och stå för det utan att vara rädd för näthatare och negativa kommentarer. Sådana saker ska inte få stå i vägen för min vilja att uttrycka mig.

Svåra ämnen kräver ofta mod. "Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd" som Tove Jansson en gång sa. Så jag får lägga rädslan åt sidan och plocka fram modet och våga ta mig an de där svåra ämnena och inte bara skriva om sådant som är enkelt och okomplicerat. Från och med nu är det jag som är modig.