Timglasets sand och tidens tand går långsamt i barndomsland

Jag sa till mig själv att jag inte skulle lägga mig i. Jag sa till mig själv att min medverkan i debatten enbart skulle röra upp känslor och sätta mig i kontakt med personer som jag överhuvudtaget inte vill ha med att göra; jag valde bort deras närvaro i mitt liv för mer än 13 år sedan och jag har ingen lust att släppa in dem igen. Men nu kan jag inte hålla tyst längre, det är dags för mig att vara lite modig.

Låt mig först förklara vad allt handlar om. Jag är med i en grupp på Facebook som heter Kyrkhult förr och nu. Eftersom jag kommer från Kyrkhult tycker jag att det är roligt att hålla lite koll på vad som händer och vilka som bor kvar och så vidare. I den här gruppen har det startats en diskussion om att det ska öppna ett asylboende i en före detta hotellbyggnad som ligger mellan Kyrkhult och Vilshult. Det som började med försiktiga undringar om vad detta kommer att innebära för kyrkhultsborna, urartade snabbt till en regelrätt smutskastning av dessa asylsökande. Främlingsfientliga/rasistiska åsikter, grova skämt och anklagelser om kriminalitet och stöld av jobb är bara en del av allt som skrivits. De röster som tappert talar för att man inte ska måla fan på väggen i förväg och påtalar hur snäv deras invandrarsyn är, de talar för döva öron. Allt detta har fått mig att minnas exakt varför jag lämnade Kyrkhult från första början och varför jag aldrig någonsin vill bo där igen; varför jag bara besöker Kyrkhult för att träffa min familj.

Någon kanske tycker att det är fegt av mig att ta diskussionen här i min blogg istället för direkt på Facebook och det kanske det är till en viss del. Men jag gör det av flera anledningar. Dels för att man kan bli ordentligt lynchad för vad som helst på Facebook och för att det inte direkt är en samlingsplats för nyanserade diskussioner. Dels är det för att jag kan uttrycka mig fritt på min blogg och säga det som jag verkligen vill säga utan begränsningar. Men mest är det faktiskt för att flertalet av de som skrivit de mest främlingsfientliga och trångsynta inläggen är personer som jag gick i skola med, vissa till och med i samma klass som jag, och dessa personer utsatte mig för ett psykiskt helvete under min högstadietid och närapå ödelade mitt självförtroende och egenvärde. Det tog lång tid för mig att bygga upp mitt självförtroende igen och bli den jag är idag.

Jag vill verkligen inte på något sätt hänga ut dessa personer men jag tänker heller inte sticka under stolen med hur illa de en gång gjorde mig. De anser förmodligen inte att de orsakade någon skada och lyckades också redan då komma med undanflykter och försökte lägga skulden på mig de gånger jag vågade säga ifrån till lärarna. I vilket fall hade jag hoppats att tidens tand skulle haft någon form av inflytande på dem. Jag hoppades verkligen att de efter 13 år skulle vara annorlunda eller åtminstone ha förändrats något. Av det jag har läst känns det inte så. Av det jag har läst är det fortfarande samma trångsynta människor som inte tål förändringar och människor som inte är som "oss andra".

På ett sätt tycker jag synd om dem, men mest av allt skäms jag. Jag skäms för att så många i Kyrkhult verkar tro att ett asylboende automatiskt innebär ökad kriminalitet och att de ska komma och ta våra jobb. De vill inte betala skattepengar för att människor som kommer hit från andra länder, många från krig- och konflikter, ska få hjälp. Det talas om att dessa asylsökande kommer att ta över samhället, bygga moskéer här och där och kör över kyrkhultsborna. Det är ett så absurt påstående att det är skrattretande. Kommunalrådet i Olofströms kommun (dit Kyrkhult tillhör) gav sig in i debatten och försökte presentera fakta, men det hjälpte föga, eftersom det inte verkar finnas någon tillit till hur kommunen sköts. Den allmänna åsikten är att skattebetalarnas pengar går till att betala för människor som inte gör något annat än kommer hit och ställer till problem. Samt att man inte får tycka som man vill utan att gemene man måste rätta in sig i ledet för politiskt korrekthet.

Jag är helt för yttrandefrihet och de här personerna har all rätt i världen att tycka att asylboendet kommer att medföra problem. Men har de överhuvudtaget stannat upp och funderat över grunden till dessa åsikter? Hur mycket av det de framför är byggt på fakta och hur mycket är byggt på fördomar? Att asylboendet inte är en permanent lösning utan en plats där de får bo i väntan på uppehållstillstånd, vilket långt ifrån alla får och att de flesta inte ens kommer att stanna i kommunen (som om det skulle vara så hemskt) verkar inte spela någon roll alls. För i grund och botten är det invandringen de stör sig på. Jag kan hålla med om att det finns problem i invandringspolitiken; där segregation, enligt min mening, är en av de större orsakerna till att det ofta uppstår problem för många invandrare. Ännu större anledning till att skapa fler asylboenden och ge nyanlända flyktingar ett större val av platser att bosätta sig på. Dessutom bidrar människor till segregeringen genom att uttrycka åsikter som till exempel i den här gruppen och alienera de asylsökande. Varför skulle de vilja bo på en plats där de inte är önskvärda? Bättre då att flytta till ett område med människor som är som dem, som de kan lita på och identifiera sig med.

Att dessa människor överhuvudtaget ska behöva känna så är ledsamt. Ska det vara så svårt att visa medmänsklighet? Jag kan förstå människors rädsla inför det som är okänt. Men ärligt talat, ska det år 2012 och 2013 vara så svårt att ta reda på fakta om det som är okänt för en? Vad skulle hända om man istället för att hata och baktala, sträckte ut en hand till dessa människor? Gav dem stöd och hjälp i tillvaron, visade att Kyrkhult är en bra plats att bo på, där människorna är vänliga och där de kan få det bra? Jag tror inte att alla människor som bor i Kyrkhult är främlingsfientliga och trångsynta, jag vet att det finns många bra människor där. Men jag vet också att många är oerhört trångsynta och jag vet att den mentaliteten i viss mån alltid har funnits där. Man får inte avvika från normen. Man måste uppföra sig likadant som alla andra och tycka och tänka likadant som alla andra, annars är man inte värd någonting. Min familj var inte som alla andra och för det fick vi utstå mycket ryktesspridning där i princip ingenting var sant och ingen brydde sig om att ta reda på fakta.

Jag vill verkligen tro att människorna i Kyrkhult är bättre än så, jag vill verkligen tro att det logiska och sunda tänkandet visar sig i framkant och att människor värderas efter hur de är, inte efter hur de borde vara. Inte så mycket för min skull, som för mina syskonbarn. Jag vill att de ska ha en bra framtid och att de ska få växa upp i en värld där det är okej att vara annorlunda och där förståelse och acceptans väger mer än normer och lagom. För egen del kommer det nog aldrig att kännas bra att bo där permanent igen, men för mina syskonbarn önskar jag att de får en bra uppväxt där. För deras skull hoppas jag att jag blir motbevisad av kyrkhultsborna och att deras barndom där blir bättre än min egen.

Elva år senare - lyckas han igen?

Jag tänker inte ens bry mig om att komma med ursäkter till varför jag inte skrivit på hur länge som helst, för det är ingen mening. Förvisso har det varit mycket annat som upptagit min tid på sistone, men summan av kardemumman är helt enkelt att jag nog är sådan här bara; inte bra på att uppdatera regelbundet. Jag var likadan när jag skrev dagbok förr, det kunde gå hur länge som helst mellan gångerna jag skrev. Jag är fullt medveten om att detta inte är ett bra drag för en bloggare och att de som nu eventuellt faktiskt läser det jag skriver kanske blir irriterade av min inkonsekvens. För det ber jag om ursäkt. Förhoppningsvis kan jag hitta orken att börja skriva mer regelbundet snart igen; det har bara varit en väldigt påfrestande månad och bloggen har som jag nämnde i det senaste inlägget inte varit prio ett. Jag har dessutom känt att jag inte haft någonting att säga och jag vill inte skriva bara för skrivandets skull, det är inte min stil. Jag vill att mina blogginlägg ska ha substans, vilket nog är en stor anledning till att det går så lång tid mellan mina inlägg ibland.

Idag har jag dock någonting att säga och det om ett ämne som jag hittills nogsamt undvikit här på bloggen, av rädsla för att prata om det för mycket. Jag har nämligen en tendens att prata alldeles för mycket om saker som jag är passionerad över och detta är inget undantag. Det jag pratar om är författaren J. R. R. Tolkien och hans verk. Någonstans här slutar nog min mamma att läsa; hon är innerligt trött på mitt tjat om Tolkien och förstår inte alls min fascination. Pappa däremot delar mitt intresse, kanske inte med samma intensitet dock. Hur som helst, anledningen till att jag tar upp Tolkien just idag beror på att filmen baserad på boken Bilbo har premiär idag. Eller rättare sagt, del ett av tre har premiär idag. Just det har jag en hel del åsikter om, men låt oss nu inte gå händelserna i förväg. Låt oss först gå elva år tillbaka i tiden.

I december 2001 hade jag precis fyllt 17 år. Min födelsedagspresent till mig själv var att gå och se premiären av Sagan om Ringen, första delen i trilogin om Härskarringen. Regissören hette Peter Jackson, en för mig helt okänd nya zeeländare. Förväntningarna var skyhöga. Jag hade följt projektet med filmatiseringen av trilogin slaviskt och satt mig in i allt som kunde tänkas vara nödvändigt. Jag ville så gärna att det skulle vara bra, eftersom det verkligen kändes som att Jackson lagt ner sin själ och hjärta i att det här skulle bli så bra som möjligt och i att göra Tolkien rättvisa. För egen del känner jag att det blev just så. Även om de inte kan mäta sig med trilogin, så är det helt fantastiska filmer som på det stora hela gör verken rättvisa. Alla komponenter, från skådespelare och manus till kostymer och rekvisita, stämmer överens.

Den här gången är jag dessvärre inte lika övertygad. Det är samma regissör, samma manusförfattare, samma bolag som gör specialeffekter och dylikt och till viss del även samma skådespelare. Att till exempel Ian McKellen inte skulle reprisera sin roll som Gandalf hade ju varit nästintill absurt. Men ändå tvivlar jag. Det känns inte så där rätt den här gången. Till att börja med har projektet stött på en mängd svårigheter och till och med Peter Jackson tvivlade på att det skulle gå att ro i hamn. För det andra är jag inte säker på att Jackson haft samma möjlighet att kunna driva igenom sin vision den här gången. Förra gången, med ringen-trilogin, var han en hyfsat okänd regissör med mestadels udda filmer i bagaget. Han hade egentligen inget att förlora och han fick helt fria tyglar. Kanske för att ingen innerst inne trodde att det skulle bli så bra och att det skulle bli så stort. Nuförtiden är Peter Jackson en toppregissör med stora filmer på meritlistan, som till exempel re-maken av King Kong. Jag misstänker även att kraven på att han ska lyckas och att filmprojektet måste dra in stora pengar ligger tyngre på honom den här gången. Det måste vara så. Hur försvarar han annars att han delat in filmen i tre delar?

Ja, men ringen-trilogin var ju också i tre delar, invänder kanske någon nu. Jo, visst, det är väl ganska logiskt att ett tredelat verk på mer än 1000 sidor med vissa komplicerade bakgrundshistorier delas upp i just tre filmer. Men att en bok på runt 300 sidor, med ytterst få och inte alls lika komplicerade bakgrundshistorier, delas upp i tre delar på nästan tre timmar vardera - det är för mig helt ologiskt. Bilbo är i grund och botten en barnbok och har därför inte samma komplicerade språk eller samma detaljrikedom som Tolkiens andra verk (de flesta iallafall). Hur har de då lyckats dra ut på historien så att den kräver en uppdelning på tre? Två filmer hade jag kunnat gå med på, men tre? Kanske förklaringen finns i att de lagt till karaktärer som inte finns med i historien ursprungligen (men som finns med i ringen-trilogin). Jag kan godta att de lägger till saker, som till exempel ett slags avslut med inriktning på vad som komma skall (eftersom både Ian Holm och Elijah Wood repriserar sina roller antar jag att det är så det är tänkt). Det finns en poäng med det, filmiskt sett. Men att lägga till saker som över huvud taget inte är relevanta är för mig helt främmande. Och även om skådespelarna verkar vara bra på det stora hela, känns det inte riktigt lika rätt som förra gången. För egen del blev jag inte alls glad när jag hörde att Mikael Persbrandt fått rollen som Beorn. Inget ont om Persbrandt, han är en bra skådespelare, inget snack om saken. Men det är inte den jag föreställer mig när jag tänker mig Beorns karaktär. Dessutom anser jag att hans engelska är något tafflig och sådant kan störa mig enormt när jag tittar på film, men det är ju min rent personliga åsikt.

Som ni hör, jag är skeptiskt. Jag vill så gärna att den ska vara bra, att den ska hålla samma standard som förra gången Jackson satte tänderna i Tolkien. Men jag tror inte på det. Jag har inte alls samma förväntningar och samma lyckorus i kroppen som förra gången. Entusiasmen har inte alls tänt till och jag är rädd att Jackson fått ge vika för filmbolagschefer vars enda mål är att tjäna så mycket pengar som möjligt och inte alls bryr sig om fansen. Ni läsare kanske inte alls tycker att det här var ett meningsfullt inlägg, men för mig som Tolkien-fantast ligger den här frågan mig varmt om hjärtat. För ett äkta Tolkien-fan finns det inget viktigare än att hans verk görs rättvisa. De försök som gjordes innan Peter Jackson tog upp stafettpinnen var i bästa fall mediokra. Efter succén med ringen-trilogin hade han en hel del att leva upp till. Om någon kan göra Bilbo rättvisa så är det Jackson. Frågan är om han lyckades köra racet fullt ut ännu en gång eller om han tappade stafettpinnen halvvägs. När jag verkligen har sett filmen ska jag avge min slutgiltiga dom och förväntningar på de kommande filmerna. Under tiden ska jag försöka att skjuta bort den stora klumpen av rädsla som ligger i magen och väntar på ett fiasko.