Elva år senare - lyckas han igen?

Jag tänker inte ens bry mig om att komma med ursäkter till varför jag inte skrivit på hur länge som helst, för det är ingen mening. Förvisso har det varit mycket annat som upptagit min tid på sistone, men summan av kardemumman är helt enkelt att jag nog är sådan här bara; inte bra på att uppdatera regelbundet. Jag var likadan när jag skrev dagbok förr, det kunde gå hur länge som helst mellan gångerna jag skrev. Jag är fullt medveten om att detta inte är ett bra drag för en bloggare och att de som nu eventuellt faktiskt läser det jag skriver kanske blir irriterade av min inkonsekvens. För det ber jag om ursäkt. Förhoppningsvis kan jag hitta orken att börja skriva mer regelbundet snart igen; det har bara varit en väldigt påfrestande månad och bloggen har som jag nämnde i det senaste inlägget inte varit prio ett. Jag har dessutom känt att jag inte haft någonting att säga och jag vill inte skriva bara för skrivandets skull, det är inte min stil. Jag vill att mina blogginlägg ska ha substans, vilket nog är en stor anledning till att det går så lång tid mellan mina inlägg ibland.

Idag har jag dock någonting att säga och det om ett ämne som jag hittills nogsamt undvikit här på bloggen, av rädsla för att prata om det för mycket. Jag har nämligen en tendens att prata alldeles för mycket om saker som jag är passionerad över och detta är inget undantag. Det jag pratar om är författaren J. R. R. Tolkien och hans verk. Någonstans här slutar nog min mamma att läsa; hon är innerligt trött på mitt tjat om Tolkien och förstår inte alls min fascination. Pappa däremot delar mitt intresse, kanske inte med samma intensitet dock. Hur som helst, anledningen till att jag tar upp Tolkien just idag beror på att filmen baserad på boken Bilbo har premiär idag. Eller rättare sagt, del ett av tre har premiär idag. Just det har jag en hel del åsikter om, men låt oss nu inte gå händelserna i förväg. Låt oss först gå elva år tillbaka i tiden.

I december 2001 hade jag precis fyllt 17 år. Min födelsedagspresent till mig själv var att gå och se premiären av Sagan om Ringen, första delen i trilogin om Härskarringen. Regissören hette Peter Jackson, en för mig helt okänd nya zeeländare. Förväntningarna var skyhöga. Jag hade följt projektet med filmatiseringen av trilogin slaviskt och satt mig in i allt som kunde tänkas vara nödvändigt. Jag ville så gärna att det skulle vara bra, eftersom det verkligen kändes som att Jackson lagt ner sin själ och hjärta i att det här skulle bli så bra som möjligt och i att göra Tolkien rättvisa. För egen del känner jag att det blev just så. Även om de inte kan mäta sig med trilogin, så är det helt fantastiska filmer som på det stora hela gör verken rättvisa. Alla komponenter, från skådespelare och manus till kostymer och rekvisita, stämmer överens.

Den här gången är jag dessvärre inte lika övertygad. Det är samma regissör, samma manusförfattare, samma bolag som gör specialeffekter och dylikt och till viss del även samma skådespelare. Att till exempel Ian McKellen inte skulle reprisera sin roll som Gandalf hade ju varit nästintill absurt. Men ändå tvivlar jag. Det känns inte så där rätt den här gången. Till att börja med har projektet stött på en mängd svårigheter och till och med Peter Jackson tvivlade på att det skulle gå att ro i hamn. För det andra är jag inte säker på att Jackson haft samma möjlighet att kunna driva igenom sin vision den här gången. Förra gången, med ringen-trilogin, var han en hyfsat okänd regissör med mestadels udda filmer i bagaget. Han hade egentligen inget att förlora och han fick helt fria tyglar. Kanske för att ingen innerst inne trodde att det skulle bli så bra och att det skulle bli så stort. Nuförtiden är Peter Jackson en toppregissör med stora filmer på meritlistan, som till exempel re-maken av King Kong. Jag misstänker även att kraven på att han ska lyckas och att filmprojektet måste dra in stora pengar ligger tyngre på honom den här gången. Det måste vara så. Hur försvarar han annars att han delat in filmen i tre delar?

Ja, men ringen-trilogin var ju också i tre delar, invänder kanske någon nu. Jo, visst, det är väl ganska logiskt att ett tredelat verk på mer än 1000 sidor med vissa komplicerade bakgrundshistorier delas upp i just tre filmer. Men att en bok på runt 300 sidor, med ytterst få och inte alls lika komplicerade bakgrundshistorier, delas upp i tre delar på nästan tre timmar vardera - det är för mig helt ologiskt. Bilbo är i grund och botten en barnbok och har därför inte samma komplicerade språk eller samma detaljrikedom som Tolkiens andra verk (de flesta iallafall). Hur har de då lyckats dra ut på historien så att den kräver en uppdelning på tre? Två filmer hade jag kunnat gå med på, men tre? Kanske förklaringen finns i att de lagt till karaktärer som inte finns med i historien ursprungligen (men som finns med i ringen-trilogin). Jag kan godta att de lägger till saker, som till exempel ett slags avslut med inriktning på vad som komma skall (eftersom både Ian Holm och Elijah Wood repriserar sina roller antar jag att det är så det är tänkt). Det finns en poäng med det, filmiskt sett. Men att lägga till saker som över huvud taget inte är relevanta är för mig helt främmande. Och även om skådespelarna verkar vara bra på det stora hela, känns det inte riktigt lika rätt som förra gången. För egen del blev jag inte alls glad när jag hörde att Mikael Persbrandt fått rollen som Beorn. Inget ont om Persbrandt, han är en bra skådespelare, inget snack om saken. Men det är inte den jag föreställer mig när jag tänker mig Beorns karaktär. Dessutom anser jag att hans engelska är något tafflig och sådant kan störa mig enormt när jag tittar på film, men det är ju min rent personliga åsikt.

Som ni hör, jag är skeptiskt. Jag vill så gärna att den ska vara bra, att den ska hålla samma standard som förra gången Jackson satte tänderna i Tolkien. Men jag tror inte på det. Jag har inte alls samma förväntningar och samma lyckorus i kroppen som förra gången. Entusiasmen har inte alls tänt till och jag är rädd att Jackson fått ge vika för filmbolagschefer vars enda mål är att tjäna så mycket pengar som möjligt och inte alls bryr sig om fansen. Ni läsare kanske inte alls tycker att det här var ett meningsfullt inlägg, men för mig som Tolkien-fantast ligger den här frågan mig varmt om hjärtat. För ett äkta Tolkien-fan finns det inget viktigare än att hans verk görs rättvisa. De försök som gjordes innan Peter Jackson tog upp stafettpinnen var i bästa fall mediokra. Efter succén med ringen-trilogin hade han en hel del att leva upp till. Om någon kan göra Bilbo rättvisa så är det Jackson. Frågan är om han lyckades köra racet fullt ut ännu en gång eller om han tappade stafettpinnen halvvägs. När jag verkligen har sett filmen ska jag avge min slutgiltiga dom och förväntningar på de kommande filmerna. Under tiden ska jag försöka att skjuta bort den stora klumpen av rädsla som ligger i magen och väntar på ett fiasko.