Vuxenvåndor och födelsedagsfunderingar

Jag gör som Nalle Puh och önskar er en glad blåsdag, för något annat kan man inte säga att den här dagen är, åtminstone inte här i Skåne. Jag vill också gratulera min lillasyster Rebecca som fyller år idag. Grattis på 21-årsdagen! När blev du så stor förresten? Du är ju minstingen, känns som det bara var häromdagen du var en liten 11-åring som "lånade" kläder ur min garderob (ja inte bara du, Jessica också). Men faktum är att ni är vuxna nu och jag kunde inte vara stoltare över mina fina systrar! Men kom ihåg, storasyster vet alltid bäst. ;)

Jag hade tänkt göra ett kulturigt inlägg, men jag väntar med det till senare idag. Det passar inte riktigt in med litteraturteoretiska tankar och debatter med tanke på min inledning. Så vi fortsätter med födelsedagstemat. För det här med att fylla år verkar på något sätt alltid ge upphov till stora känslor. Antingen älskar man det eller så hatar man det. Bäst är det nog att fylla år när man är barn. Barn har ännu inte kommit att förknippa födelsedagar med saker som ångest och åldersnoja; för dem handlar det om presenter, tårta, ballonger, kalas - roliga saker helt enkelt. Ett litet tag i alla fall.

För medan den vuxne oftast inte vill bli äldre, vill barnet inget hellre än att bli äldre. Hur ofta får inte barn höra saker som "du är ju stor nu" för att en stund senare påminnas om att han eller hon ändå inte är tillräckligt stor. Jag minns själv i somras när jag var i Malmö Folkets Park med två av mina syskonbarn och de skulle åka karuseller. De ville åka radiobilarna, men den yngste av dem var inte lång nog. Det tog säkert en kvart att förklara varför de var tvungna att åka en annan karusell och frasen "men jag kan försöka" upprepades mer än en gång. Viljan var det inget fel på, men längdreglerna för karusellåkning finns där av en anledning. Besvikelsen när han förstod att vi inte kunde åka radiobilarna var tydlig, men på barns sätt byttes den tack och lov snabbt till glädje när vi hittade en annan karusell som var minst lika rolig och så var allt bra igen.

Det är verkligen lustigt hur man som barn ibland så gärna vill skynda sig att bli vuxen. Tänk om man verkligen förstod vad vuxenvärlden innebär och hur mycket enklare det kan vara att vara barn? Tänk om man visste hur många gånger ens vuxna jag önskar sig tillbaka till barndomen. Jag säger inte att det gäller för alla, för alla har verkligen inte en underbar barndom och för dem barnen är det kanske en större gåva att bli vuxen. Men generellt sett är det så; barn vill bli vuxna och vuxna önskar att de kunde få fortsätta vara barn. Samtidigt tror jag att det kommer en tid i en ung persons liv när de plötsligt inser allvaret med att bli vuxen och önskar att de kunde få fortsätta vara barn. Åtminstone var det så för mig. Pressen från omgivning i samband med gymnasievalet var enorm - vad ska du bli, välj nu rätt. Vissa sa att jag kunde bli vad som helst, skolans syokonsulent sa att jag absolut inte kunde bli journalist - jag var alldeles för blyg, det skulle aldrig gå. Han hade fel, tack och lov. Sen har vi allt det där ökade ansvaret som kommer med att bli äldre. Ansvar - smaka på det ordet. Så allvarligt. Man vet att det inte är något som går att skämta bort. Ansvar måste förvaltas när man väl fått det i sina händer, oavsett om man är redo eller inte. Hur vet man ens om man är redo? Jag önskar jag hade ett svar på den frågan, men det har jag inte.

Usch så allvarlig jag blev nu (allvarlig, också ett vuxenord). Ja, födelsedagar och åldrande kan vara allvarligt, så som jag poängterat ovan. Men födelsedagar är också vad vi gör dem till. Om vi vill att det ska vara en härlig dag fylld av glädje och glada upptåg, då blir de det. Vill vi att de inte ska vara alls, då är de inte heller. Jag lovar att jag oftast inte är så här filosofisk när det gäller mina egna födelsedagar. Och jag hoppas att ni inte heller är det. Och jag hoppas att du, älskade syster, och alla andra som fyller år idag, får en fantastisk födelsedag!