Min blogg: Pretto-à-porter?

Hon är tillbaka! Den senaste en och en halv veckan har jag varit totalt utslagen av en mycket elak förkylning. Jag brukar hävda att sambon är gnällig när han är sjuk, men jag är säker på att jag har varit tusen gånger gnälligare under den här sjukdomsperioden än han någonsin varit. Så, nu har jag erkänt, jag är också gnällig när jag är sjuk. Sambons självbelåtenhet lär väl stiga i höjderna efter detta erkännande.

När vi ändå håller på med medgivanden får jag då medge att jag haft lite av en svacka med bloggen. Det har varit en sådan där period när jag helt enkelt inte haft lust att skriva. Okej, halva perioden orkade jag inte eftersom jag var upptagen med att snörvla och hosta och dylikt, men jag har varit lite låg. Jobbsökandet har inte gett de resultat jag hoppats på, fast jag sökt jobb som en galning. Jag gick verkligen och hoppades på att bli kallad till intervju för ett toppenjobb jag verkligen ville ha. Visserligen var det 189 sökande, så konkurrensen var hård, men ändå. Jag tyckte verkligen att min ansökan var riktigt bra, så jag tillät mig själv att hoppas. Till ingen lycka. Jag vet inte vad det är jag gör fel. Ni som läser min blogg och som har haft framgång i jobbsökandet; tips mottages tacksamt för hur man skriver kick-ass ansökningar. Då kan jag jämföra och se om jag är inne på rätt spår eller helt ute och cyklar.

Hur som helst, jag ska verkligen ta tag i bloggen igen. Jag har funderat lite på vilket håll jag vill gå med den. Om det bara ska handla om litteratur och kultur eller om jag ska fortsätta att skriva om lite vad som helst. Jag har även läst igenom gamla inlägg som jag gjort och känt att jag har en tendens att bli något pretentiös när jag skriver om litteratur. Det är inte alls min mening; jag har ingen önskan att dela ut pekpinnar och tala om för folk vad de borde eller inte borde läsa/tycka/säga. Jag vill enbart förmedla en åsikt och kanske även inspirera folk att tycka till själva eller få dem att vidga sina litterära vyer. Jag ska göra ett försök att tona ner de pretentiösa bitarna, men min språkliga stil är som den är; den har utvecklats under en lång tid och jag känner mig bekväm och hemma med den så som den är nu. Det är möjligt att den går att förfina något, men några större ändringar kommer inte att ske. Det är mitt språk och det är en del av den jag är. Dock är jag inte helt oemottaglig för era åsikter och eventuella synpunkter på mitt språk. Hör gärna av er och berätta vad ni tycker om bloggen och hur jag skriver.

Det återstår en del funderande innan jag bestämmer mig för vad jag ska göra med bloggen. Men tills dess fortsätter bloggandet som vanligt. Nästa inlägg är redan på gång och det kommer att handla om, hör och häpna, böcker! TTFN - ta ta for now!

PS. Jag tänkte att om jag nu har en tendens för pretentiösa inlägg kan jag lika gärna vara det i min rubrik också. Dessutom är det kul med ordlekar.

"Vad är textilier och farliga djur, när det vimlar av gulsvart kultur?"

Det flödar av kultur i vårt hem för tillfället. Fotbollskultur. Gul-svart sådan. Sambon var uppspelt hela kvällen för att hans älskade Elfsborg vann och Malmö FF bara spelade 1-1 mot Örebro. Att det sedan i efterhand visade sig att domaren gjorde en miss och att det skulle varit 2-1 till Malmö spelar väldigt liten roll, i alla fall här hemma. Det är knappast sambons fel att domaren gjorde en miss och så här med en omgång kvar av årets Allsvenska och med en supertajt guldstrid i toppen, är varje missad poäng för motståndarlagen en seger.

Jag måste tillstå att jag själv blivit lite av ett fotbollsfan; ett ord jag knappast skulle använt om mig själv för tio år sedan. Efter att igår ha supportat sambon i matchen mot Mjällby (som jag också stödhåller på, jag är ju ändå bleking i hjärtat) satt jag och höll både tummar och tår för att Malmö inte skulle ta tre poäng. Jag, som aldrig brytt mig det minsta om fotboll, satt och hade sjuk ångest och vågade inte gå bort och sätta mig bredvid sambon, av rädsla för att sabba något och se Malmö göra mål. Och om jag hade ångest kan ni tänka er hur sambon mådde. Mannen var ett nervknippe hela kvällen och jag är förvånad över att han lyckades somna alls igår kväll, så uppspelt som han var.

På söndag blir jag gräsänka, då åker sambon och hans bästa kompis och några till upp till Borås för att se Elfsborg möta Åtvidaberg i årets sista match. Det skiljer två poäng mellan Elfsborg och Malmö och något annat än en seger är inte att tänka på. Det är med andra ord oliiiidligt spännande och det är så det borde vara tycker jag. Guldstriden är i år stenhård och det är då fotboll eller sport överlag blir som bäst. Det blir på något sätt roligare att se på och värt mer om lagen måste kämpa så hårt de bara kan för att nå sitt mål. Det är lite som att svära i kyrkan när man bor i Skåne och inte håller på MFF eller något av de andra Skånelagen (extra mycket för sambon som faktiskt är skåning men ändå håller på ett Boråslag), men jag hoppas verkligen att sambon får uppleva ännu ett SM-guld på söndag. Jag vill verkligen att Elfsborg ska vinna, för att de är värda det. De har kämpat för att ligga i topp och igår visade de verkligen att de är att räkna med. På söndag håller jag återigen alla tummar och tår och hoppas att Elfsborg visar samma hjärta och kämpaglöd som i gårdagens match.

Hunden supportar också Elfsborg, eller kanske mest husse.

Innan jag avslutar dagens blogginlägg vill jag återknyta till gårdagens blogginlägg. Jag hade ju tänkt lägga in lite länkar till videor med artister som tolkar dikter. Eftersom det helt ramlade ur huvudet igår så gör jag det idag istället. Håll till godo och TTFN - ta ta for now!

Mando Diao på svenska gör lyrikälskaren i mig glad

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs,
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Så börjar Gustaf Frödings dikt Strövtåg i hembygden, en dikt som är något av det vackraste och samtidigt sorgsnaste som jag någonsin läst och som jag tycker väldigt mycket om. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle tycka ännu mer om den i musikalisk version, men första gången jag hörde den i tappning av Mando Diao högg det till i hjärtat på mig. Med ett sådant vemod och en sådan kärlek hade jag aldrig hört dikten tolkas tidigare. Jag spelade den om och om igen och jag kunde riktigt känna hur omhuldad dikten blivit av gruppen.

Igår släpptes deras album Infruset, även en av dikterna som är med på skivan. Tio dikter av Fröding har tonsatts och förutom Strövtåg i hembygden har jag även hört Snigelns visa som de spelade när de medverkade i tv-programmet Babel. Även den tonsättningen kändes helt rätt för just den dikten. I övrigt har jag bara hört små snuttar av de andra spåren på plattan, men det bådar gott inför genomlyssningen kan jag säga. Det känns som att bandet verkligen satt sig in i Frödings tankevärld och att de tänkt till inför varje dikt. De recensioner jag läst om skivan har varit till största delen positiva och jag tror verkligen att det här var ett lyckokast för såväl Mando Diao som för Gustaf Fröding. Inte bara får bandet chansen att visa upp en helt ny repetoar, gemene man får också en chans att ta del av en av Sveriges störste poeter och kanske finns det människor som får en helt ny relation till Fröding än de haft tidigare. Jag tänker till exempel på folk som aldrig riktigt tyckt om poesi, som kanske tvingades traggla dikter i skolan och inte fann någon glädje eller intresse i lyrik. Jag medger att poesi inte är för alla, men Frödings språk är inte svårt, så som en del diktare kan vara och ska man börja någonstans så är hans dikter ett utmärkt val.

Svårt är det dock att tonsätta dikter; åtminstone tänker jag mig att det torde vara en skrämmande uppgift för en musiker att ta sig an texter som ofta är välkända och hyllade och ofta inte ett dugg musikanpassade. Ibland, eller ganska ofta, blir det fel. Just Fröding har tonsatts tidigare, med blandade resultat. För det mesta blir melodierna glättiga och lite käcka. I vissa fall funkar det, som i Sven-Ingvars version av Det var dans bort i vägen. I andra fall funkar det inte alls, som med dikten Anita även den tonsatt av Sven-Ingvars. Blandade resultat där alltså.

Trots att det är svårt avskräcker det inte artister från att försöka. För nog måste det vara rätt spännande att försöka ge liv åt lyrik med musikens hjälp? En utmaning, ett försök att göra något av ett älskat verk eller varför inte ett okänt sådant? I de flesta fall handlar det dock om mycket kända verk och författare. Edgar Allan Poe är en sådan författare, vars verk har tonsatts jag vet inte hur många gånger. Jag minns när artisten Lou Reed 2003 släppte ett helt album baserat på hans verk. Albumet, som fick namnet The Raven efter Poes kända dikt, fick som jag minns det blandade recensioner. Jag gick sista året på gymnasiet när albumet släpptes och vår svensklärare var ett stort fan av Lou Reed. Han såg detta som ett ypperligt tillfälle att spela Lou Reed och samtidigt låta oss analysera Edgar Allan Poe. Jag var inte särdeles imponerad då och jag är det inte heller idag. Visst finns där guldkorn, men överlag försöker han för mycket och till slut blir det en enda stor goth/rock-sörja av alltihop. Vill man höra bra Poe-tolkningar, lyssna hellre på till exempel Iggy Pops tolkning av The Tell-Tale Heart.

Säga vad man vill om det där med lyrik och musik, men lätt är det inte att sätta toner till ord. Jag vet knappt hur låtskrivare får till texter tänkta att tonsättas så att de blir riktigt bra. För egen del tror jag att det handlar om en förståelse för lyriken, lika väl som en förståelse för musiken. Där måste finnas en känsla och en nerv och framförallt måste där finnas hjärta; en kärlek för poeten och dennes ord. Det är de versionerna som verkligen fastnar, men som så mycket annat är det där så oerhört individuellt. Det hade ju varit fantastiskt om min syn på saken var sanningen, men det är upp till var och en att tycka. Så jag ber om ursäkt till de Lou Reed fans jag upprört, men jag lyssnar hellre på Lou Reed när han bara är Lou Reed och inte Lou Reed Poe. Avslutningsvis vill jag tipsa om två artister/grupper som lyckats med att tolka en av mina absoluta favoritdiktare, Dan Andersson. Lyssna gärna på Sofia Karlsson eller Hootenany Singers, så får ni verkligt fina tolkningar av en briljant poet.