Med boxningshandskarna på

Det är lika bra att jag erkänner, jag är lite trött. Just nu, just idag, är jag trött. Det tar kraft att kämpa för det man vill åstadkomma i livet. Det tar kraft att kämpa när det dessutom händer så mycket annat runt omkring som man inte kan lägga åt sidan, för att man behövs, för att man vill hjälpa och stötta och finnas till för andra. Och jag vill inget hellre än att finnas till för de i mitt liv som behöver det. Det är de man älskar som betyder mest och kan man inte finnas till för dem, kan man inte sätta sig själv åt sidan lite när någon annan behöver en som mest, då är det inte mycket bevänt med en. För de jag älskar kan jag gå genom eld och vatten och jag gör det också.

Så det är inte konstigt att jag är lite trött. Lite sårbar. Har känslorna utanpå kroppen. Blir upprörd för småsaker. Idag är en sådan dag när jag blir ledsen för ingenting, upprörd för något som visar sig vara något helt annat. För att jag tolkade fel. Det blir lätt så, när det är mycket som händer och inget som man kan berätta för vem som helst. Kanske orkar man heller inte förklara. Det är lättare att ha taggarna utåt och bli upprörd för att få utlopp för allt som virvlar runt i ens inre.

Jag är perfektionist. Jag tycker inte om att misslyckas. Jag kräver mer av mig själv än någon annan gör. Med detta gör jag mig själv ofta otjänster. Ändå kan jag inte sluta att vara självkritisk. Det är ingen bra kombination när man redan har mycket att hantera, ingen bra kombination på ledsna trötta dagar. Det som är bra är att jag, efter att jag varit upprörd, efter att jag dragit in taggarna igen, kan ta ett steg tillbaka och se det positiva i kritiken som jag får. Det är bra. Kunde jag bara sluta vara perfektionist hade det varit ännu bättre. Men det är en lång utdragen kamp som jag inte orkar kämpa just nu ihop med alla de andra kamperna.

Så vad fick mig att bryta ihop idag? Vad annat än det här med jobb, som så många gånger förr. En oskyldig kommentar om ifall jag visste vad jag har gett mig in på med det här frilansandet, fick mig att tappa fattningen totalt. Är jag beredd på att jag kanske inte kommer att lyckas, var frågan. Och allt jag kunde tänka var, "vad fan, hur ska jag kunna tro att jag kommer att lyckas om folk säger att jag inte kommer att lyckas? Tror de inte att jag inte redan har koll på vad det här kommer att innebära för mig?". Tårar kom från ingenstans och en ilska. Allt för att någon som bryr sig stilla undrade om jag är beredd på den hårda verkligheten som frilansande innebär.

Som sagt, jag är lite trött, lite sårbar just nu. Och alltid självkritisk. Och trots att jag är väl medveten om att allt kan gå åt helvete så är det just precis det jag är rädd för: att allt ska gå åt helvete. För att jag har så svårt att hitta ett jobb. För att jag känner mig så usel och misslyckad för att jag inte kan bidra ekonomiskt. För att jag inte vill något annat än att skriva och uttrycka mig och göra det som jag vet att jag är bra på, vilket verkar vara det som är svårast att åstadkomma just nu.

Men när jag känner mig som tröttast, när jag bara vill ge upp, då snörar jag på mig boxhandskarna, ger mig själv en smäll och fortsätter sedan att boxa mig fram för att nå mitt mål. För jag ska inte ge upp. Jag har viljan, jag har drivet, jag har förmågan. Jag har kämpat mig fram förut och jag kan göra det igen. Livet är ingen dans på rosor och det är det inte att starta ett företag heller. Ja, jag kan misslyckas, den risken finns. Och rädslan för det finns med mig. Men viljan och hoppet är starkare än rädslan; ger jag det inte en chans kommer jag aldrig veta om jag lyckas.

Så tack, alla ni som bryr er och alla ni som har möjlighet att se nyktert på situationen och ge mig synpunkter som jag behöver även om jag inte vet det själv. Tack för att ni ger mig stöd och tack för att ni hjälper mig framåt, oavsett hur ni gör det. Och mest av allt tack till Alex, min underbara sambo, som alltid finns där för mig. Tillsammans kan vi gå genom eld och vatten.