Sinnesoro och framtidstro

Så kom den till slut, vintern. December månad bjöd inte på annat än plusgrader och regn, vilket la lite sordin på min julstämning. När det nya året fortsatte i samma anda, började orken tryta på riktigt. Naturligtvis krävs det oftast lite mer saker än enbart dåligt väder för att man ska bli lite nedstämd. Saker som jag inte riktigt ville tänka på och därför har jag intalat mig själv att mitt dåliga humör inte berott på annat än stress och det trista vädret. I ärlighetens namn hade det mycket mer att göra med mina hjärnspöken än med vädret. 

Det händer till och från att jag låter negativa tankar slå rot istället för att skaka av mig dem med ett leende på läpparna. Allt som oftast har dessa negativa tankar att göra med mina egna förmågor och bottnar i att jag har ett självförtroende med berg-och-dal-bane-symtom. Jag är min egen värsta fiende när det kommer till hur jag ser på mig själv och hur jag utvärderar det jag gör.

Det är i de här stunderna som min käre sambo visar varför jag älskar honom så mycket som jag gör; varför han är den som jag valt att leva resten av mitt liv med. Det finns ingen som kan få mig att se nyktert på tillvaron så som han kan. Med logiska resonemang och övertygande argument får han mig alltid att inse att all den självkritik jag lägger på mig själv inte är befogad. Han lyfter oket från mina axlar, lossar bojorna kring mina kval. Han lyckas alltid med konststycket att reda ut exakt vad det är som egentligen stör mig. Som genom ett trollslag trollas alla negativa tankar bort. Så igår, efter ett långt samtal och lite tårar (inget är så renande för själen ibland som att få gråta ut ordentligt), släppte all tvivel och ångest och jag kan börja en ny vecka med nya tag och ett lugnare sinnelag. 

Och idag kom vintern. Eller, egentligen har kylan haft sitt grepp om Skåne hela veckan. Men i eftermiddags när jag klev ut genom dörren för att gå en långpromenad med hunden, dalade små vita flingor sakta ner över oss. Hunden, som älskar snön, hoppade och studsade glatt fram och ju längre vi gick, desto mer snöade det. Sakta men säkert täcktes marken av vitt och allt som tidigare känts tråkigt och trist med landskapet fick ett helt nytt skimmer över sig. Kalla men lyckliga efter promenaden, parkerade jag och hunden oss i soffan tillsammans med Alex, när vi kom hem. Och här har vi suttit sen dess, invirade i täcken och en massa stearinljus som enda ljuskällan. Här har vi suttit och bara myst tillsammans; jag har läst högt ur Moa Martinssons Jag möter en diktare. Det har varit den perfekta söndagen. Ny vecka, nysnö, nya möjligheter. Känslan av att det kommer bli ett bra 2014. 

Ständigt stöttande supersupportrar

Jag brukar alltid säga att min morfar är mitt största fan. Inte för att övriga familjemedlemmar och vänner inte håller på mig, för det gör de så klart, men det finns ingen som är så bra på att peppa en och som lyfter fram och berömmer ens styrkor så bra som min morfar gör. Man får liksom ett extra lyft när han talar om hur stolt han är över en. Jag skulle tro att mina syskon och kusiner känner likadant när han talar om och med dem på samma sätt (för det gör han). Varje gång jag ska påbörja något nytt projekt tänker jag alltid på hur stolt morfar är över mig. Ja, han är utan tvekan mitt största fan... fram till nu vill säga. Det råkar nämligen vara så att han har fått konkurrens. Inte så att han tappar förstaplatsen, men han får nog allt maka på sig en smula och låta någon annan dela platsen med honom. Den jag talar om är ingen annan än min kära sambo och blivande make.

Självklart har jag alltid vetat att herr Ganz alltid har trott på mig och mitt skrivande. Men exakt hur mycket slog mig inte förrän för några månader sedan. Jag hade tagit hem en bok från jobbet för att läsa igenom lite snabbt, med tanken att jag skulle rekommendera den till några elever. Boken var Den fantastiske Wilbur (Också känd som Min vän Charlotta). Även Alex tog sig tid att läsa den. Morgonen efter att han läst klart den säger han till mig att jag borde läsa allra sista sidan av boken. Morgontrött som jag var läste jag slutet, men förstod inte alls vad han var ute efter. Han förklarade inte heller, utan bidade sin tid och lät mig komma på det själv. Samma kväll klickade det och polletten ramlade ner. Jag vet inte om jag någonsin älskat honom mer än i just det ögonblicket när jag förstod. För er som inte vet hur sista stycket av Den fantastiske Wilbur slutar, kommer här en bild som förklaring.

För att stärka sin ställning som mitt största fan ytterligare, överraskade herr Ganz mig på min födelsedag med en ny dator. Motiveringen: så att du kan komma igång med ditt skrivande igen. Jag tar förresten tillbaka det jag skrev tidigare; det var i det ögonblicket jag älskade honom mer än någonsin.

Eftersom jag nu fått en så fin present, finns det ingen som helst anledning att inte ta honom på orden och komma igång med mitt skrivande och jag börjar med bloggen. Nystart (som om jag inte sagt det förut, nåja) och nu ska det bli ordning på inläggen. Säkert kommer det att dyka upp saker som kommer ta min tid i anspråk, bröllopsplanering till exempel. Men nu har jag verkligen alla chanser i världen att ta tag i mitt skrivande och göra någonting av alla tankar och idéer som flyter omkring i limbo i mitt huvud. Nu jädrar ska kreativiteten få flöda över sidorna och förutom bloggen ska jag sätta igång med mitt "hemliga" projekt som legat och lurat i mina tankar ett tag nu (Alex och morfar vet vilket). Hur lång tid det tar återstår att se, men jag lovar att uppdatera er om hur projektet framskrider. Men nu blir det inget mer skrivande ikväll, utan jag säger god natt och så hörs vi snart igen.