Sinnesoro och framtidstro

Så kom den till slut, vintern. December månad bjöd inte på annat än plusgrader och regn, vilket la lite sordin på min julstämning. När det nya året fortsatte i samma anda, började orken tryta på riktigt. Naturligtvis krävs det oftast lite mer saker än enbart dåligt väder för att man ska bli lite nedstämd. Saker som jag inte riktigt ville tänka på och därför har jag intalat mig själv att mitt dåliga humör inte berott på annat än stress och det trista vädret. I ärlighetens namn hade det mycket mer att göra med mina hjärnspöken än med vädret. 

Det händer till och från att jag låter negativa tankar slå rot istället för att skaka av mig dem med ett leende på läpparna. Allt som oftast har dessa negativa tankar att göra med mina egna förmågor och bottnar i att jag har ett självförtroende med berg-och-dal-bane-symtom. Jag är min egen värsta fiende när det kommer till hur jag ser på mig själv och hur jag utvärderar det jag gör.

Det är i de här stunderna som min käre sambo visar varför jag älskar honom så mycket som jag gör; varför han är den som jag valt att leva resten av mitt liv med. Det finns ingen som kan få mig att se nyktert på tillvaron så som han kan. Med logiska resonemang och övertygande argument får han mig alltid att inse att all den självkritik jag lägger på mig själv inte är befogad. Han lyfter oket från mina axlar, lossar bojorna kring mina kval. Han lyckas alltid med konststycket att reda ut exakt vad det är som egentligen stör mig. Som genom ett trollslag trollas alla negativa tankar bort. Så igår, efter ett långt samtal och lite tårar (inget är så renande för själen ibland som att få gråta ut ordentligt), släppte all tvivel och ångest och jag kan börja en ny vecka med nya tag och ett lugnare sinnelag. 

Och idag kom vintern. Eller, egentligen har kylan haft sitt grepp om Skåne hela veckan. Men i eftermiddags när jag klev ut genom dörren för att gå en långpromenad med hunden, dalade små vita flingor sakta ner över oss. Hunden, som älskar snön, hoppade och studsade glatt fram och ju längre vi gick, desto mer snöade det. Sakta men säkert täcktes marken av vitt och allt som tidigare känts tråkigt och trist med landskapet fick ett helt nytt skimmer över sig. Kalla men lyckliga efter promenaden, parkerade jag och hunden oss i soffan tillsammans med Alex, när vi kom hem. Och här har vi suttit sen dess, invirade i täcken och en massa stearinljus som enda ljuskällan. Här har vi suttit och bara myst tillsammans; jag har läst högt ur Moa Martinssons Jag möter en diktare. Det har varit den perfekta söndagen. Ny vecka, nysnö, nya möjligheter. Känslan av att det kommer bli ett bra 2014.