Ständigt stöttande supersupportrar

Jag brukar alltid säga att min morfar är mitt största fan. Inte för att övriga familjemedlemmar och vänner inte håller på mig, för det gör de så klart, men det finns ingen som är så bra på att peppa en och som lyfter fram och berömmer ens styrkor så bra som min morfar gör. Man får liksom ett extra lyft när han talar om hur stolt han är över en. Jag skulle tro att mina syskon och kusiner känner likadant när han talar om och med dem på samma sätt (för det gör han). Varje gång jag ska påbörja något nytt projekt tänker jag alltid på hur stolt morfar är över mig. Ja, han är utan tvekan mitt största fan... fram till nu vill säga. Det råkar nämligen vara så att han har fått konkurrens. Inte så att han tappar förstaplatsen, men han får nog allt maka på sig en smula och låta någon annan dela platsen med honom. Den jag talar om är ingen annan än min kära sambo och blivande make.

Självklart har jag alltid vetat att herr Ganz alltid har trott på mig och mitt skrivande. Men exakt hur mycket slog mig inte förrän för några månader sedan. Jag hade tagit hem en bok från jobbet för att läsa igenom lite snabbt, med tanken att jag skulle rekommendera den till några elever. Boken var Den fantastiske Wilbur (Också känd som Min vän Charlotta). Även Alex tog sig tid att läsa den. Morgonen efter att han läst klart den säger han till mig att jag borde läsa allra sista sidan av boken. Morgontrött som jag var läste jag slutet, men förstod inte alls vad han var ute efter. Han förklarade inte heller, utan bidade sin tid och lät mig komma på det själv. Samma kväll klickade det och polletten ramlade ner. Jag vet inte om jag någonsin älskat honom mer än i just det ögonblicket när jag förstod. För er som inte vet hur sista stycket av Den fantastiske Wilbur slutar, kommer här en bild som förklaring.

För att stärka sin ställning som mitt största fan ytterligare, överraskade herr Ganz mig på min födelsedag med en ny dator. Motiveringen: så att du kan komma igång med ditt skrivande igen. Jag tar förresten tillbaka det jag skrev tidigare; det var i det ögonblicket jag älskade honom mer än någonsin.

Eftersom jag nu fått en så fin present, finns det ingen som helst anledning att inte ta honom på orden och komma igång med mitt skrivande och jag börjar med bloggen. Nystart (som om jag inte sagt det förut, nåja) och nu ska det bli ordning på inläggen. Säkert kommer det att dyka upp saker som kommer ta min tid i anspråk, bröllopsplanering till exempel. Men nu har jag verkligen alla chanser i världen att ta tag i mitt skrivande och göra någonting av alla tankar och idéer som flyter omkring i limbo i mitt huvud. Nu jädrar ska kreativiteten få flöda över sidorna och förutom bloggen ska jag sätta igång med mitt "hemliga" projekt som legat och lurat i mina tankar ett tag nu (Alex och morfar vet vilket). Hur lång tid det tar återstår att se, men jag lovar att uppdatera er om hur projektet framskrider. Men nu blir det inget mer skrivande ikväll, utan jag säger god natt och så hörs vi snart igen.