Late night with Maria

Natten mot söndag sitter jag här och skriver. Det är väl på tiden att jag uppdaterar, tycker ni kanske. Det tycker jag också. Jag vet att bloggläsare är kräsna och lätt tappar intresset om man inte uppdaterar ofta. Jag vet det och jag ber om ursäkt för frånvaron och hoppas att de som nu läser mig inte har tröttnat. Det enda jag ber om är lite tålamod ibland, när vardagen tränger sig på och jag helt enkelt inte finner tid till att uppdatera så som jag borde. Den senaste veckan har jag heller inte valt att lägga mycket krut på bloggen, inte så som jag borde ha gjort.

Så vad har jag sysslat med då? Sökt jobb och jobbat på det här med att bli frilans. Det har gått mer än en månad sedan jag gav mig själv jobbutmaningen och nej, det har ännu inte skett något nytt på den fronten, mer än att jag tagit tag i att bli frilans. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det, om det är rätt tid att satsa på det här nu. Jag har pratat med olika människor och fått många bra synpunkter på situationen, så jag kör på. Jag söker jobb och går genom alla kanaler jag bara kan komma på. Samtidigt fortsätter jag att satsa på bli frilans. Jag kan kombinera båda så länge jag disciplinerar mig själv och inte börja syssla med annat. Att skapa en rutin, som en kompis påpekade, är nyckeln till detta och det är också detta jag har gjort den senaste veckan. Det har fallit mycket väl ut.

Nästa vecka har jag flera jobbansökningar att följa upp och jag har skickat ut ett antal spontanansökningar. Min kompis sa flera andra smarta saker; till exempel nämnde hon det här med delmål. Kanske borde jag sätta ett mål för hur många jobb i veckan jag ska söka, eller varför inte per dag? Vilket jag också gjort. Fem jobb per dag. Ett annat delmål jag har satt upp för mig själv är att göra min blogg mer inriktad på det som jag kan, till exempel då litteratur och kultur. Med fler inlägg som handlar om sådant som jag vill och kan skriva om, kanske potentiella arbetsgivare får upp ögonen för mina kunskaper och för mitt sätt att skriva.

Faktum är att det kliar i fingrarna att sätta igång. Hela förra veckan och även denna har det funnits massor att skriva om, där "Tintin-gate" varit den mest omdebatterade händelsen. Jag har velat skriva om det, eftersom hela händelsen väcker många viktiga frågor och jag har väldigt många åsikter angående det som hänt och det som sagts och skrivits om det. Men jag har avvaktat; dels för att debatten ännu är pågående, dels för att jag inte riktigt vetat var jag ska börja. Dessutom, vilket jag erkänner lite motvilligt och skäms lite för, har jag varit lite rädd att ta i ämnet. Det är knappast så att jag är den enda som har talat om det hela, men den konflikträdda sidan av mig har ändå varit rädd för att gunga båten. Jag vill inte drabbas av näthat och se en massa negativa kommentarer om mig och min person ramla in.

Men, näthat går inte alltid att undvika och det är lönlöst att hoppas på att alla människor ska älska det du skriver om, för vi vet alla att det är en absurd tanke. Varför skulle mina åsikter och tankar falla alla på läppen, det går inte att tillfredsställa allas behov, det har jag ju faktiskt lärt mig för länge sen. Dessutom har jag startat den här bloggen lika mycket för min egen skull än för andras, om inte mer. Så nog kan jag förbehålla mig rätten att skriva det jag vill och stå för det utan att vara rädd för näthatare och negativa kommentarer. Sådana saker ska inte få stå i vägen för min vilja att uttrycka mig.

Svåra ämnen kräver ofta mod. "Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd" som Tove Jansson en gång sa. Så jag får lägga rädslan åt sidan och plocka fram modet och våga ta mig an de där svåra ämnena och inte bara skriva om sådant som är enkelt och okomplicerat. Från och med nu är det jag som är modig.